I'm in deep kimchi

Den koreanska nationalrätten har länge lyst med sin frånvaro i livsmedelsbutikerna i min lilla stad. Tills idag. Jag rullade fram min kundvagn i jakten på någon väldigt ordinär krydda i kryddhyllan på Coop. En liten oförsiktig blick åt höger och där stod den, burken. Kärlek vid första ögonkastet. Kimchi. Mjölksyrade asiatiska grönsaker som fått lite hetta av chili. Har någon av er provat denna svensktillverkade kimchi av märket Tistelvind? Fräsch tycker jag och KRAV-märkt dessutom. Jag lagade en wok med kyckling, ingefära, kimchi, salladslök, torkad shitake och vitlök. Gott. Riktigt gott.

Grännaknäcke - Hemulen 1-0

Ok, ok Grännaknäcke. Ni klarade er den här gången. Ett noll till er, men jag nafsar er i hasorna! Och ger inte upp.

Körde Gittos basrecept med 1/3 grovt rågmjöl, 1/3 fint rågmjöl, 1/3 vetemjöl. Rostad kummin som kryddning. Blev gott men mera som knäckepitabröd liksom. Bara att börja om på nytt....mera rågmjöl nästa gång. Och så köpa kruskavel.

Rekommenderas av Sveriges Tandläkarförbund

Wasa Sport i alla ära. Vill man ha ett riktigt gott knäckebröd får man baka det själv eller så köper man detta goda bröd från Grännaknäcke. Gjort på stenmalet rågmjöl, vetemjöl, linfrö, sesamfrö, jäst och salt smakar det så hemmalagat som det bara kan göra, utan att vara det. Att det sedan kostar ca 4 kr skivan gör att jag överväger att försöka använda Gittos basrecept och modifiera det lite. Jag återkommer om det senare. Eller så gör jag det inte. Gör jag det inte så kan ni utgå från att resultatet av hembaket inte fått mig att överge Grännaknäcket.

Hmm, vad kan det tänkas kallas då man i sin strävan efter att bli mutad av någon redan i förväg utför den handling som hade varit motprestationen för bestickningen? Retroaktiv muta? Eller bara nyttig idiot? Hursomhelst, om någon från Grännaknäcke läser detta så vill jag bara framhålla att jag nu recenserat två av era produkter, med bild och allt dessutom. Om ni tycker det är lika lovvärt som jag själv tycker, så tveka inte utan maila mig så skickar jag mitt bankkontonummer.

Lättjefylld ost

Eder kritiske granskare av ostar, mejeriprodukternas motsvarighet till Sverker Olofsson, är tillbaka. Utan att helt ha kommit över det där med morgon- och kvällsmjölk rusar jag nu med huvudet före in i blåmögelavdelningen på denna smaklökarnas Golgatavandring (vad?? varifrån dök det ordet upp? nåväl...). Turen har nu kommit till Spanien, Asturien närmare bestämt. Medan de franska mjölkbönderna i Franche-Comte ställer sina klockor två gånger om dygnet för att komma ihåg att mjölka sina kossor, så att de får två olika kvaliteter på mjölken, har deras spanska kolleger gjort precis tvärtom. Mañana-varianten liksom. De ger fullkomligt f*n i när på dygnet mjölken är mjölkad. Och de rentav sk*ter i om det är ett får, en get eller måhända en ko som står framför dem då de böjer sig fram för att nå spenarna. Alltihop blandas i samma kärl, mjölken från dessa tre djur. Sedan formar de ganska små, cylindriska ostar som de ställer in i grottor. Och där får de stå att mögla. Mögelkulturen behöver inte ens injiceras i osten som brukligt är, utan den med svenska mått mätt mycket låga sanitära standarden i spanska grottor gör att ostarna blir gröna snabbare än en chorizo som du köpt i kort-datum-avdelningen på Konsum. Kan det bli enklare? Resultatet är osten Cabrales (se bilden).

Och hur smakar den då? Är det verkligen skillnad på om en ost möglar i en dammig gammal spansk grotta eller om det sker i ostdisken på ICA? Berättigade spörsmål säger den rationella sidan av mig. Att fråga sådant är dumheter, säger matnörden. Men, herre, jag har sett ljuset. Wow! Maken till fyllig smak har jag knappt någonsin upplevt. Förlåt mig alla asturiska grottor. Ni gör ett kanonjobb!

Att lära mig huruvida osten heter Cabrales, Calabres eller Carables har tagit mig hela julen. Små roliga minnesregler för att bättre komma ihåg detta tages tacksamt emot.

Vad Hemulen gör om julen, del 2

Den ser inte mycket ut för världen, den goda goda potatislådan som kom ut ur ugnen för en stund sedan. Men den är ett obligatoriskt inslag på julbordet hos mig. Lite söt och fyllig potatissmak gör sig bra till skinkan. I Finland äter man denna samt kålrotslåda och morotslåda på julen. Morotsvarianten har aldrig fallit mig på läppen men kålrotsdito är kanon.


Potatislåda

2 kg mjölig potatis
4 msk vetemjöl
1 msk socker
7 dl mjölk
3 msk smör
3 tsk salt

Koka potatisen med skalet på och utan salt. Skala dem då de fortfarande är varma. Mosa potatisen med en stöt och tillsammans med vetemjöl och socker. Låt sedan stå ett antal timmar. Gärna över natten, men annars räcker 3-4 timmar ganska bra. Blanda sedan i de övriga ingredienserna och kör med elvisp tills det blir en ganska jämn tjock smet. Fyll två smorda formar, alternativt aluminiumformar som jag valde. Låt grädda i ugnen på 150 grader i 3½-4 timmar. Ät och njut.

Vad Hemulen gör om julen, del 1

Det börjar arta sig. Julmaten är snart förberedd och klar. Då det lackar mot jul dammar jag alltid av lite gamla recept från några gamla nummer av Allt om Mat och ett par andra mattidningar. Trots Ondskans tidigare uppmaning om att ta med Lisas äggcurry på årets julbord så fegade jag ur och maten blir nu precis så traditionell som den brukar vara. Sillen är nu klar, lagade två sorter. Den klassiska med mycket rödlök, kryddpeppar och vitpeppar, lagerblad, ättika och socker är verkligen en höjdare. Finns ingen orsak att försöka modifiera det receptet. Funderar på att försöka mig på Marias chilitryffel nu. Potatislådan är i ugnen. Även om det förstås är alldeles för sent för någon att laga en sådan nu, så kommer jag ändå att återkomma med receptet eftersom den är ett så utmärkt tillbehör till skinkan.

Mjölmålla, kära mjölmålla

Den ser inte särskilt vacker ut, quinoan jag lagade till middag idag. Var ingen stylad variant lämplig som bjudmat. Nej, var mera skapt för en ensammiddag och passade bra som uppladdning inför julens stora sjöslag vad gäller mat. Röd quinoa som rostats lätt i torr panna och sedan kokats. Smaksatt med zestat citronskal, Fontanas goda olivolja från Lakonia, vitlök, rödlök och lite cayenne. Sedan i med skivor av riktigt god chorizo och plommonkörsbärstomater. Tänk så roligt att få upptäcka ett helt nytt baslivsmedel! Quinoan är fräsch och god och roligare än t.ex. couscous och bulgur tycker jag. Att den dessutom har ett så fånigt namn som mjölmålla på svenska gör det hela ännu bättre.

Vad håller jag på med!? Jag som borde lägga in sill och förbereda julmat!

Samvetebröd

Idag bläddrade jag i "Kärlek, oliver och timjan" och märkte att boken innehöll ett brödrecept som är exakt som mitt standardrecept för lantbröd, men med tillskott av 2 dl fiberhavregryn. Jag har provat baka lantbrödet med dinkel, vetemjöl special med fullkorn och nu alltså denna variant. Är inte orginellt på något sätt. Men enkelt och ganska gott!

Havrebaguetter, 4 st

25 g jäst
2 rågade tsk salt
1 msk flytande honung
6 dl ljummet vatten
2½ dl fiberhavregryn
10 dl vetemjöl


Lös jästen med saltet i en stor bunke. Tillsätt honungen och sedan vattnet. Rör ner havregrynen och tillsätt till sist mjölet. Enligt receptet skall man i princip bara behöva röra ihop det hela med en trägaffel, men jag tycker att viss bearbetning med maskin kan vara värt mödan. Åtminstone om man använder vetemjöl special vilket jag gjorde, då kan man få fram underbar glutentrådighet i brödet. Låt jäsa i bunken 1-2 timmar. Häll sedan försiktigt ut degen på mjölat bakbord. Knåda inte! Dela degen i 4 delar och dra ut delarna till formen av baguetter. Vill man skoja till det kan man vrida dem (som på bilden) då man flyttar dem till bakplåten. Grädda i 250 grader i 15 minuter, sänk sedan temperaturen till 150 grader och grädda ytterligare 15 minuter.

Placera gärna en liten ugnsfast skål på plåten med ett par isbitar i och låt den gå med i ugnen. Bidrar till en bra yta på brödet. Tvivlar på att brödet blir så mycket nyttigare pga havregrynen men det känns bra för samvetet åtminstone.

En rejäl beta

Någonting har hänt i rotsaksvärlden. Rödbetan, denna ganska tillbakadragna och lågmälda rotfrukt, har på sista tiden tagit steget fram i rampljuset. Plötsligt står den där framför strålkastaren, utan darrande ben, stolt och ständigt iförd nya kreationer. Eller så är det jag som är så trög att jag inte märkt det innan. För mig är nämnda rotfrukt kanske framför allt förknippad med borsjtjsoppa och känd som oundgängligt tillbehör till pyttipanna (och isterband i viss mån). Men mer och mer dyker nya trevliga rödbetsrecept upp. "Rostad rödbeta med wasabikräm och valnötssallad" eller "Rödbets- och granatäpplesallad". "Rödbets- och chokladkaka". Det du, Hemulen! Jag måste snart börja utforska gränserna för rödbetans potential känner jag. Tills dess lagar jag en enkel rödbetspytt (som för övrigt också dykt upp på ett par matbloggar och receptsidor sista tiden).


Kyckling med rödbetspytt och chèvrecrème, 2 port

4 rödbetor
3 potatisar
1 rejäl bit rotselleri
1 stor gul lök

2 kycklingfiléer
Timjan

100 g chèvre
2 dl turkisk youghurt
Salt
Svartpeppar

Salta och peppra kycklingfilén och krydda med torkad timjan. Stek i smör eller olja på bägge sidor tills den fått vacker färg. Låt gå färdigt i ugn, 150 grader, till innertemperatur 67 grader. Skala rödbetor, potatis och rotselleri. Tärna allt fint. Hacka löken. Stek grönsakerna i en blandning av olja och smör på medelvärme i ca 20 minuter eller tills allt är genomstekt och lagom i konsistensen. Salta och peppra. Mosa till sist chèvren och blanda med youghurten. Servera.

Hokuspokus-ost?

Riter är religiösa former av ceremonier. Människan har i alla tider ägnat sig åt sådant även om man idag kanske inte talat om riter då det gäller ceremonier som t.ex. bröllop, begravningar och dylikt. Möjligen är för dessa ceremonier ordet "ritual" mera passande (wikipedia: fastställd ordning för en förättning). Också läkekonst har i forna tider ofta varit förknippat med riter, tro på övernaturliga fenomen och liknande. Det finns exempel där medicinalväxter skulle plockas vid precis rätt tidpunkt i måncykeln för att ha effekt och beskrivna kurer där det botande elixiret skulle innehålla exempelvis hårstrå från huvudet på en ungmö.

Bilden här bredvid visar en bit av osten Morbier. Innan den slank ner i min mage hade den färdats från Frankrike och närmare bestämt från just byn Morbier. Det speciella med Morbierosten är att bottenskiktet består av komjölk mjölkad på morgonen, ovanpå det ligger ett tunt skikt aska och högst upp ett tjockt skikt av kvällsmjölk från ko. På något sätt får mig detta faktum att associera till ovanstående riter och ritualer. Missförstå mig inte, osten är mycket mycket god. Hela biten åts raskt upp vilket väl bevisar att jag inte på något sätt klankar ner på ostens smak eller kvalitet. Men jag måste erkänna att jag ställer mig frågande till vilken betydelse morgon- respektive kvällsmjölkningen har för upplevelsen av osten. Det är klart det kittlar min matnördiga sida. Eller är det min matsnobbiga sida? Jag är ärligt talat osäker. Förfaller jag kanske till fascination för mystiken kring tillverkningsprocessen? Jag tror nästan det för ärligt talat så har jag inte kunnat skilja åt smaken från de olika skikten i blindtestning (ordnad här hemma under halvtaskigt kontrollerade former).

Är detta samma fenomen som att antikhandlarna värdesätter proveniens då de handlar med gamla saker? Eller är det mera likt de läkande örterna som ska plockas vid fullmåne? Är jag vidskeplig? Eller bara snobbig?

Städa med stil

Jag har ingen aning om hur stilrena dessa disktrasor är efter två veckors användning, men helt klart är att de, åtminstone de första dagarna, gör det lite snyggare att diska och städa i köket. Form och design av Ulrika Elofsson. Risken är förstås att man bara vill torka upp spilld Ramlösa och liknande med de här snyggingarna, medan man torkar mjölk- och kaffefläckar med den där gamla ruggiga saken man gömt under diskbänken.

Livslång senap

Julafton om en vecka. Herregud. Tänk om jag något år skulle kunna vara ute i god tid med klapparna. Tänk om jag något år inte skulle behöva åka ut den där svängen på själva julafton och kanske inte ens dagen innan. Men jag är oförbätterlig. Och julstämningen, hur ska den kunna infinna sig i åtta plusgrader och duggregn? Ryckte upp en maskros ur gräsmattan häromdagen förresten. Och här står jag och lagar äggcurry, då jag egentligen borde börja tänka på sillinläggningar, gravning av lax och huruvida jag ska försöka mig på min finska farmors recept på potatislåda till julafton. Och senapen förstås. I många år gick jag från senap till senap. Ibland sade det "klick" direkt då jag öppnade burken, men ofta blev förälskelsen kortvarig. Ofta var de inte tillräckligt söta. Eller så var de för veka. Nu har jag dock hittat min senap för livet. Receptet kommer från Skånska Senapssällskapet.

Det påminner mig förresten om min vän som för ett antal år sedan var ute på en båttur med sin dåvarande flickvän, hennes mamma och mammans nya pojkvän. Denne pojkvän hade i säkert 20 år levt som ungkarl men hade nu alltså åtagit sig att ordna med båtutflykt och korvgrillning ute på en ö. Min vän åt med god aptit och lade framför allt märke till den otroligt starka och goda smaken i senapen. Då han frågade vilken sorts senap det var fick han till svar att det var senap av märket X, vilket var ett av de vanligaste och mest ordinära fabrikaten. Han kunde inte tro att så var fallet utan sträckte sig efter senapsflaskan, som förvisso var av nämnda märke, men där han kunde läsa: "Bäst före augusti 1984".


Riktigt god whiskeysenap

½ dl Coleman´s senapspulver
½ dl vetemjöl
1 1/4 dl kokande vatten
1 krm salt
2 msk strösocker
2 msk brun farin
1 msk vitvinsvinäger
1 msk whiskey av valfri sort
1 msk vispgrädde

Blanda senapspulver och vetemjöl i en skål med en ballongvisp. Häll över det kokande vattnet och rör ihop till en smet (akta ögonen här, ångan från blandningen är som napalm). Tillsätt salt, socker, farin, vinäger och whiskey. Rör till sist ner gräddskvätten. Senapen blir ganska stark men kan göras lite lenare genom att öka mängden socker och grädde något.

Curry curry

Har idag lagat och ätit Lisas goda äggcurry. För mig är det otroligt spännande att upptäcka nya kryddor och smaker och framför allt de många kombinationer som resulterar i helt olika matupplevelser. Först nu förstår jag till exempel att jag många gånger ätit mat där brunt senapsfrö stått för en stor del av smaksättningen. Och så är jag djupt inne i en korianderperiod. Och jag som borde börja tänka på julmaten.

Skåla nyttigt i år

"I Hemulens kök" har nöjet att presentera det första avsnittet i utbildningsserien "Spännande produkter på apoteket". Och detta är ju en blogg som gör anspråk att ha fokus på mat, så vad passar bättre att inleda med än att ta en titt på vad Apoteket AB har att erbjuda inför de stundade helgerna. Eftersom det samtidigt är en familjeblogg som renderar googleträffar på sökningar som "mumin", "hemul" och (efter detta inlägg även) "muminmamman och alkohol" så har vi valt att utlämna en av de mest spännande julrelaterad produkterna, nämligen spiritus dilutus 70% (70%-ig etanol, ibland orättvist kallad läkarsprit). Möjligen återkommer det i ett senare, lösenordsskyddat, inlägg. Nu kör vi...

Jul på apoteket:

När du förbereder julen på traditionellt sätt, dvs tar turen till apoteket och fyller på förrådet med hemorrojdmedel (stillasittandet under julen är ett gissel) och Novalucol (neutraliserar snapsen), leta då samtidigt efter ett litet krus från Höganäs. Detta innehåller med stor sannolikhet Apotekets senap. Senapen är av en lätt grovkornig sort och klassas som medelsöt (sockerhalt 21,4%). I år är Höganäskruset av en lite högre och smalare form än tidigare år. Ett enkelt och gott sätt att få ännu ett statligt företag representerat på julbordet!

Nyår på apoteket:

Moët chandon. Veuve cliquot. Eller kanske en enklare cava. Har du också tröttnat på champagne vid tolvslaget? Tycker du att bolagets viner passar in dåligt i din i övrigt så hälsosamma livsstil? Apoteket AB har lösningen för dig. Den heter Malvitona. Malvitona är ett fruktigt äppelvin från det soliga Danmark. Knökat med nyttiga vitaminer dessutom. Får tiamin, pyridoxin och dexpantenol smaklökarna att vattnas? Inte? Men om jag istället säger vitamin B1, B6 och B5? Alkoholprocenten är 15.7 men till skillnad från bolaget så anger Apoteket alkoholhalten i viktprocent. Rör sig alltså om 19.6 vol%. 3.9% extra på köpet alltså! Tidningen Wine Spectator testade denna unga, men med potential späckade, nykomling och beskrev den ungefär så här: "En omedelbar och närmast chockerande sötma med ett påtagligt inslag av jäst och dy". Skåla nyttigare vid årets sista tolvslag. Kan du tänka dig ett bättre sätt att inleda det nya året på?

Tillfälligt avbrott

Hemulen har förätit sig på blinier. Händer då och då. Har därför magont och tvingas ligga på rygg i gräset tills imorgon.

Jag är illa ute

Hjälp! Jag ligger illa till med julklappsinköpen i år. Ingen som kan hjälpa mig med lite tips? Gäller barn i ålder 1-6 av bägge kön samt till vuxna. Schyssta då...

Brända av solen

Det var Helena från Ragazze som presenterade oss för varandra första gången. Augusti visade verkligen upp sig från sin bästa sida den dagen. Kristallblå himmel. Lätta cirrusmoln skymtade långt borta vid horisonten. Hon hade följt med Helena ner från Stockholm, bara för att träffa mig. Självklart var jag lite nervös. Hon var vackrare än jag vågade hoppas. Hennes skönhet var av en sort som inte är helt lätt att beskriva. Huden var inte perfekt och slät. Nej, snarast tvärtom faktiskt. Mörk till färgen och rynkor hade hon. Men i mina ögon gav de henne karaktär och berättade samtidigt hennes livs historia - omständigheterna hade inte alltid varit varsamma mot henne. Exakt allt hon hade varit med om ville jag inte veta, men jag fick en känsla av att om hon inte hade kommit ut ur den miljön så hade hon idag bara varit en torr sorglig rest av sitt forna jag. Det som inte dödar härdar heter det. Stärker kanske. Och jag skulle senare komma att förstå exakt hur hennes erfarenheter hade berikat och utvecklat henne. För om hennes yttre var fängslande så gömde hennes inre hennes mest fantastiska egenskaper. "Vill du följa med mig hem?", frågade jag, måhända lite framfusigt. Jag inväntade inte hennes svar utan tog henne i handen och vi vandrade genom en grön somrig park på väg mot min bil. Jag höll henne som i en liten ask. Ville skydda henne från omvärlden. Från allt det farliga och smutsiga där ute. Barn lekte omkring oss och människor hade picnic på filtar i gräset. Om ni bara visste, tänkte jag där vi gick. Om ni bara visste...

Vi hade en underbar helg tillsammans. Fantastiska middagar. Sena kvällar med en flaska vin. Hon kom på besök flera gånger den hösten. Först i Helenas sällskap. Sedan ensam. Tiden då vi var i från varandra var tung. Jag försökte trösta mig med andra. Ibland träffade jag på någon som liknade henne, men det höll aldrig. Bleka kopior, det var vad de var.

Du underbara soltorkade oliv från Pierias Livs i Hötorgshallen....

Välkomna sa hon. Hej! Aha, där har vi mjölken - det var bra!

En kvinnlig bekant till mig har skrivit en kokbok.

Välvårdad fisk med trevligt yttre söker sällskap. Svar till: "Kanske du och jag "

Jag tycker det är svårt att variera sätten att laga till god fisk på. Om läsaren sitter på några bra paradnummer får han/hon gärna dela med sig av dem. Min torsk hamnar ofta i ugnen tillsammans med varierande sällskap. Svartrötter är till exempel ett mycket bra sällskap för torsk. Rostade späda blomkålsbuketter, palsternacka och morot ett kanske ännu bättre om säsongen är den rätta. Samtidigt är riktigt fin torsk så god i sig själv att det nästan är synd att krångla till det.

Ugnsbakad torskrygg i citrondoftande sällskap, 2 personer

2 bitar filé av torskrygg
6 små potatisar
Ett fänkålsstånd
10 körsbärstomater
En liten rödlök
ca 10 st cocktailkapris
En vitlöksklyfta
10 goda svarta oliver (jag använde de ljuvliga soltorkade)
Skal och saft av en halv citron
Olivolja
Salt
Svartpeppar

Salta torskbitarna ganska generöst och låt rimma i rumstemperatur i 1-2 timmar. Skölj därefter snabbt av dem i kallt vatten. Borsta potatisen men låt skalet sitta kvar. Dela potatisarna i 4 delar. Skiva fänkålen tunt. Halvera tomaterna. Skär rödlöken i små klyftor. Häll en skvätt olivolja i en ugnsfast form. Lägg i alla grönsakerna. Pressa en klyfta vitlök över. Tillsätt cocktailkapris och oliver. Skala med zestjärn av vackra girlanger av citronskal som får gå med i formen. Pressa över saften av en halv citron. Salta och peppra och vänd runt allt i olivoljan. Baka i ugnen i 250 grader, 25 minuter. Efter 10 minuter får torsken gå med i ugnen, ovanpå grönsakerna.

Min stackars torskbit överstektes något och blev därför lite torr på ytan, som syns på bilden. Ajjabajja. Inte göra så med oskyldig fisk! Ramlösa päron&citronmeliss dracks till maten. Mötte upp citrustonen i ugnsgrönsakerna på ett förvånande bra sätt.

Keep it simple, stupid!

Syns det hur härligt glutenstinnt och segt detta helt vanliga lantbröd blev? Och hur knaprigt mörk skorpa det fick? Synd att brödet inte fick inmundigas med utsikt över medelhavet en vacker sensommarkväll. Jag hade nog överlevt det.

Dagen då jag fick en stjärna i Guide Semper

Lisa Förare Winbladh har skrivit en alldeles lysande artikel i ICA-kuriren om barn och mat. Där skriver hon bland annat om det viktiga i att göra matstunden trevlig för alla deltagare och att, oavsett om man så serverar halvfabrikat, bemöda sig om att duka trevligt, kanske ha levande ljus och att lägga upp maten på ett trevligt sätt. Den artikeln innehåller en hel del tänkvärda tips.

Jag har tidigare skrivit om min oro för att utveckla någon form av allergi till följd av min rikliga exposition för köttfärs och pasta i olika former. Med, än en gång, sjuka och trötta barn plockades det fram ett paket kalvfärs från frysen idag. Kanske med Lisas artikel lite i bakhuvudet gjorde jag en sorts "spagetti bolognese möter shepards pie". Alltså en tomatbaserad köttfärssås med lite rotselleri och lök/morot som fick ett lock av potatismos och sedan gratinerades i ugnen. OK ingen kulinarisk högtid kanske, men i vart fall ett försök att ta sig upp och ut ur snabbmakaronträsket. Att försöka sälja in maten till de små genom att tillaga den i käcka portionsformar kändes som en snilleblixt. Resultatet blev som på bilden här under, för ögat helt ok alltså. Barnen åt som hästar. Men först efter att ha rört ihop det hela till en sorts puré och glatt konstaterat att det smakade precis som färdigköpt barnmat. Har svårt att bestämma mig för om detta var en framgång eller inte.

Vådan av att vara Westö

Jag läste något väldigt glädjande häromdagen. En av mina absoluta favoritförfattare, Kjell Westö, har fått Finlandiapriset vilket får sägas vara Finlands motsvarighet till Augustpriset. "Äntligen!" utbrast jag, helt i Gert Fylkings anda (dock utan att vara klädd i rosa träningsdräkt). Westö tilldelas priset för sin senaste bok "Där vi en gång gått" vilken för övrigt just nu ligger här på bordet bredvid mig. Romanen är precis som hans tidigare böcker en imponerande berättelse om ett antal personers levnadsöden och hur dessa inflikas i varandra, men denna gång är handlingen förlagd till 1900-talets början. Än har jag inte läst ut boken och kan därför inte klämma ur mig ett slutbetyg. Däremot kan jag redan nu lyckönska alla som ännu inte läst vare sig "Drakarna över Helsingfors" eller "Vådan av att vara Skrake". Jag avundas er för att ni har kvar två så stora läsupplevelser! Westö själv kommenterar priset med att han var rädd att bli en litteraturens Juha Mieto eftersom han varit nominerad flera gånger tidigare. Mieto var ju han som fick stryk av Wassberg med en hundradels sekund och aldrig vann de riktigt stora titlarna.

Klicka här för att direkt lägga in en beställning på "Drakarna över Helsingfors" hos Adlibris (för futtiga 18 kronor, vilket skämt egentligen!). Perfekt att ha över julledigheten. En bekant till mig tycker att boken är i stil med "Underdog" av Torbjörn Flygt. Den boken står i hyllan här hemma men har ännu inte avverkats.

Hjälp! Glöggen kokar!

Idag har jag äntligen fått smaka Blossa 06. Godtrogen som jag är trodde ju jag att man skulle kunna köpa årets utgåva av glöggen då glöggsäsongen börjat på allvar. Två veckor innan första advent visade sig dock vara för sent. Slutlevererad från Vin&sprit var beskedet. Genom kontakter står jag nu ändå med två vackert vita flaskor i min hand. Och med en del av innehållet i mitt blod. God tycker jag. Lingon och enbär var årets kryddning och det gav en smak som faktiskt var lite annorlunda.

Det är något märkligt med glögg. Drycken delar en egenskap med mjölk, nämligen den att inte koka, inte koka, och sedan (då man vänder ryggen till) koka som tusan. Lika tråkigt varje gång. Drycken som ligger bakom begrepp som "julstämning" och tomtens röda näsa förvandlas på ett ögonblick till hallonsaft. Eller? Tack och lov finns det folk som forskar i ämnen som berör gemene man. Jag tror att ni också kan läsa denna artikel från läkartidningen utan inloggning (meddela mig annars). Den visar att 5 minuters kokning av glögg sänker alkoholhalten från 14 till 5%. Slutsatsen är dock att tomten nog även i fortsättningen kommer att ha den där mysigt glansiga blicken trots att hans glögg kokat några sekunder.

Du och jag, skorpan

I röd ringhörna, titelhållaren, Vätterns värsting, Grännas egen Mohammed Ali - GrännaKnäcke chokladbiscotti. I blå ringhörna, utmanaren från Sveriges trädgård, klart mindre meriterad än sin konkurrent men med en hel del amatörtitlar i bagaget och med rookiens hunger efter framgång - hemlagad mandelbiscotti.

Redan tidig i matchen såg man att "mandel", som han retfullt kallades av motståndaren, blev skärrad över professionaliteten med vilken mästaren uppträdde. Snygg påse med fyndig text inger viss respekt då man själv står och darrar på ett brunbränt bakpapper. Även precisionen med vilken chokladbiscottin var skuren imponerade stort. "Mandel" fick dock in ett par tidiga träffar på mästaren. Det var "konsistens" och "färg" där utmanaren tog hem två lite oväntade poäng. Chokladbiscottin var klart störd av motståndarens respektlöshet och tappade fokus och koncentration. "Mandel" var inte sen att utnyttja situationen och tog i snabb följd hem ytterligare några tekniska poäng för "nötinnehåll" och "fräschör". Fastän mästaren, i desperation nästan, mot slutet av matchen forcerade och vann "fyllighet" och med nöd och näppe "totalintryck förpackning/produkt" så var matchen avgjord.


Hela släkten var där.


Mandelbiscotti

200 g sötmandel
3 ägg
3 dl strösocker
1 krm salt
2 rågade tsk vaniljsocker
Rivet skal av en citron
1 tsk bakpulver
6-7 dl vetemjöl

Skålla och skala mandeln. Den ambitiöse rostar därefter mandeln 5 minuter i ugn, 200 grader, och låter dem sedan svalna. Den bekväme hoppar över detta steg. Vispa ihop socker, ägg, salt och vaniljsocker till ett poröst skum. Rör ner citronskal och mandeln. Blanda bakpulver och mjöl och rör sedan ner det i smeten. Forma en kladdig deg. Lyft ut den på ett mjölat bakbord och knåda ytterst kort till dess att degen känns jämn. Dela i tre delar och forma tre korvar, lika långa som den plåt du tänker grädda på. Grädda (på bakpapper) i 200 grader i 20-22 minuter. Skär genast upp bitar och låt svalna.

Mer fibrer? Hell no!

Efter dinkeläventyret häromdagen signalerade hela min kropp fiberstrejk. Då kom denna lilla trevliga påse från GrännaKnäcke väl till pass. Sitter som en smäck till kaffet efter maten. Inom någon dag har jag tänkt att de ska få gå en rond mot mina hemlagade mandelbiscotti, så håll ögonen öppna. Jag tror vi kan se fram emot tuff match. Hemlagat möter proffsigt.


Befriande text på baksidan av påsen.

Ring så krälar vi

"I Hemulens kök" kan stolt presentera sitt första önskeuppdrag. Som "Ring så spelar vi" ungefär, fast med mat. Kinna kikade in här på bloggen och undrade om recept på de goda karelska pirogerna hon ätit på finlandsbåten. Jag är ärad över att överhuvudtaget få frågan även om det ungefär är som om Gert Klötzke skulle fråga korvgubben på torget om hans åsikt om hur man bäst kokar en varmkorv. Hursomhelst. Jag vände mig till släktens överhuvud och oomtvistade auktoritet i pirogfrågor. Min farmor. Döm om min förvåning (och besvikelse) då det visade sig att hon inte bakat karelska piroger utifrån något särskilt recept på denna sida om vinterkriget. Beskrivningen blev mera av typen "gör en helt vanlig rågdeg...", "bara att fylla med gröten...", " de behöver inte gräddas särskilt länge". Efter att med hjälp av tabeller försökt översätta mängdangivelser som "lagom" och "inte för mycket" till deciliter och matskedar så kommer här receptet.


Karelska piroger, ett trettiotal

Grötfyllningen:
5 dl vatten
1 l mjölk
3 dl grötris
1 1/2 tsk salt

Degen:
2 dl vatten
1 tsk salt
3 dl fint rågmjöl
2½ dl vetemjöl

Fyllningen består alltså av en risgrynsgröt som kokas på vanligt sätt och sedan får svalna eller rentav kallna. Vissa rör ner ett ägg i gröten då den är klar. Knåda sedan ihop en rågdeg enligt ovan. Vattnet ska vara kallt. Tänk på att mjölmängderna jag skrivit är ungefärliga. Forma degen till en rulle av vilken du sedan skär "lagom" stora bitar. Dessa kavlas sedan ut på väl mjölat bakbord, mycket tunt, till oval form. Klicka ungefär en matsked gröt på mitten av degbiten och bred ut med en kniv. Vik till sist upp och vecka rågdegens kanter. En del av gröten ska dock fortfarande vara synlig. Grädda på plåt i 275 grader tills pirogerna fått vacker färg. Hur många minuter "inte särskilt länge" egentligen är lyckades jag dock inte räkna ut (farmor hälsar att då hon bodde i Karelen som liten penslade man pirogerna med smält smör direkt då de kom ut ur ugnen).

Servera med äggsmör, dvs hackat kokt ägg blandat med smör, salt och kanske lite peppar. Perfekta att frysa och tina upp vid behov. Gott till frukost inte minst. Låter det konstigt tycker ni? Jag ska själv prova receptet någon dag.

Ljud högt, o dyra ord!

6:e december. Finlands nationaldag. Dags att traditionsenligt tända stearinljuset och placera det i fönstret. Gärna recitera någon dikt av Runeberg och plocka fram den där nationalkänslan som du fick i dig redan med modersmjölken (se fotnot 1). Och kanske laga en bit mat med fosterländsk touche. Karelsk stek. Eller pirog. Kanske lite HemoHes.

Finländarna är ett enkelt folk och maten därefter. Lämpligt därför med blinier på bovetemjöl som förrätt (se fotnot 2). Löjrom är ett klassiskt tillbehör men för att inte festligheterna ska ta orimliga proportioner får det bli en enkel anjovisröra istället. Till varmrätt borstjsoppa (jag får än en gång länka till Ragazzetjejerna). Ok, rysk mat säger vän av ordning. Besläktade matkulturer säger jag.

Fotnot 1: En modernare variant av nationaldagsfirande har rapporterats från delar av landet. Företeelsen verkar vara begränsad till den yngre generationen och består i huvudsak av att istället spela Nightwish på hög volym och rulla videobandet från finalen i hockey-VM 1995 om och om igen.

Fotnot 2: Den läsare som vill kunna tillgodoräkna sig poäng till studiecirkeln "Nyfiken på spannmål?" bör känna till att bovetemjöl på finska heter tattarijauho, dvs "tattarmjöl". Till skillnad från dinkel är bovetet inte släkt med vanligt brödvete, utan faktiskt en ört besläktad med rabarber. Glutenfritt således.


Blinier (boveteplättar), tja, kanske för 4 personer

ca 10-15 g jäst (ett kvarts paket)
2 ½ dl mjölk
1 ½ dl bovetemjöl
1 dl vetemjöl
¾ dl gräddfil
1 ägg
1 krm salt

Värm mjölken så att den blir ljummen. Lös jästen i mjölken och tillsätt sedan äggulan (spara vitan för böveln!), mjölet och gräddfilen. Salta. Låt jäsa 30-45 minuter. Under tiden vispar du äggvitan till ett hårt skum. Vänd ner det i smeten strax innan det är dags att steka. Värm sedan en blinipanna (eller plättlagg, eller rentav en vanlig stekpanna). Sätt i en generös klick smör och häll försiktigt ner smeten så att du får en blini av önskad form. Stek på bägge sidor och inte på för hög värme, blinierna verkar hålla höjden bättre om man steker dem lite försiktigt. Servera med anjovisröran och en klick smetana eller creme fraiche.


Enkel anjovisröra

2 kokta potatisar
2 små burkar anjovis (55g) eller en stor
4 msk finhackad rödlök
4 msk hackad dill

Tärna potatisen och blanda med hackade anjovisfiléer, rödlök och dill.

Hög på högrev, del 2

Woohoo...veckans matnörd hos Lisa! Måste firas. Jag ger mig därför på ett försök till marockansk Tagine. Tagine är väl egentligen det toppiga lerkärl som man använder för att laga maten i men såvitt jag förstår används namnet också för grytor typ denna. Äntligen får jag dessutom tillfälle att göra reklam för styckningsdetaljen i mitt hjärta; högreven. Del ett i denna serie skrev jag under min korta karriär som pausfågel på Ragazze; Stifadon som också är ett utmärkt sätt att förvalta högreven på. Eftersom Max inte försökt att muta mig med sin Harissa (än) så gör jag istället en stark sås på sambal oelek, trots att jag vet att bytet av världsdel kan kännas lite abrupt. Receptet har jag någon gång i tiden snott från Allt om Mat.



Tagine, räcker till ett större sällskap

ca 1 kg högrev
4 gula lökar
2 zucchini
4 vitlöksklyftor
2 dl hackad bladpersilja
1 kruka koriander (eller ännu hellre en liten bukett från någon asiatisk butik)
3-4 cm färsk ingefära, riven
2 påsar saffran
3 tsk malen spiskummin
Ett knappt kryddmått cayennepeppar
2 burkar krossade tomater
½ dl soya (jag använde Kikkoman)
1 dl vatten
2 tsk salt
Olivolja
Svartpeppar

100g Sambal oelek

Gör så här:

Putsa köttet och skär det i bitar, 2-3 cm stora. Häll soyan över köttet och låt stå en stund (varför kan man fråga sig). Hacka vitlöken. Skär den gula löken i bitar, ungefär lika stora som köttet. Skär zucchinin i stavar. Hetta upp olivolja i en stor gryta. Fräs lök, vitlök och tillsätt därefter ingefära, saffran, spiskummin, cayenne och persilja och låt alltsammans gotta sig i oljan. Tillsätt sedan tomater, salt, köttet och sojan samt 1 dl vatten. Rör om och låt koka under lock i en timme. Tillsätt sedan hackad koriander och zucchinistavarna. Låt koka ytterligare 30 minuter eller tills köttet känns mört. Smaka vid behov av med salt och svartpeppar. Ta 1 dl spad från grytan och blanda med sambal oelek i en liten skål. Serveras vid sidan av grytan för den som önskar lite mera drag. Servera med couscous eller ris. Eller kanske bara ett gott bröd. Möjligen kan någon form av grönsaksalibi övervägas.

Tillägg: Har försökt retuschera bort Eldorados burktomater men misslyckats. Ja, jag erkänner. Det var Eldorados tomater i grytan.

Dinkeldags hos Hemulen

I studiecirkeln "Nyfiken på spannmål?" har vi idag kommit fram till dinkel, eller speltvetet som det också heter. Dinkel är släkt med vårt vanliga brödvete men har en högre proteinhalt och GI-boomen de sista åren har sannolikt inneburit ett rejält uppsving för landets få dinkelodlare. Hildegard av Bingen (1098-1179, universalgeni som var läkare, predikant, konstnär, poet, kompositör och som för övrigt helgonförklarades av påven Johannes Paulus 1979) fattade dock tidigt att dinkel rockade fett och skall ha sagt: "The spelt is the best of grains. It is rich and nourishing and milder than other grain. It produces a strong body and healthy blood to those who eat it and it makes the spirit of man light and cheerful".

Denna påse med dinkelpasta från Kung Markatta gjorde mig sällskap hem från affären häromdagen. För att kunna göra en bra bedömning av dess kvalitet fick den sällskap av en av mina favoriter bland pastasåser. Dinkelpastan har i okokt form ett utseende som påminner om torra kvistar från förra årets julgran. Under kokningens gång genomgår den en metamorfos och antar en mera skosnörelik form. Smaken ligger någonstans däremellan. Den känns oerhört fiberrik och nyttig. Präktig faktiskt. Sammantaget fick den dock ett svalt mottagande av mina, i vanliga fall, pastaentusiatiska smaklökar.



Prova gärna auberginesåsen. Den kommer att göra dig "light and cheerful" oavsett vilken pastasort du väljer som tillbehör.

Dinkelpasta med tomat och aubergine, 3-4 portioner

2 medelstora auberginer
3 vitlöksklyftor
1 torkad chilifrukt (färsk funkar säkert också)
5 msk grovt hackad bladpersilja
2 burkar konserverade hela tomater (för den ambitiöse kan en hemlagad tomatsås varmt rekommenderas, t.ex Ilvas goda)
1 tsk socker
Salt
Olivolja
Parmesanost till serveringen

Gör så här:

Finhacka vitlöken. Hetta upp olivolja i en gryta/panna och fräs hastigt vitlök, persilja och söndersmulad chili. Tillsätt tomaterna och dela dem grovt med en slev. Låt sedan det hela sjuda under lock i 20 minuter. Under tiden skivar du auberginen fint och radar prydligt upp skivorna på hushållspapper. Salta skivorna och låt dem vätska ur ca 15 minuter. Torka sedan av dem och stek dem raskt i olivolja. Ta av tomatsåsen från plattan och tillsätt sockret. Rör sedan försiktigt ner den stekta auberginen i grytan. Smaka vid behov av med salt och svartpeppar. Flaga eller riv parmesan till serveringen.

Tack Lillemor Månsson i Örkelljunga

Gitto har rekommenderat den här boken för mig men den verkar tyvärr vara slut på förlaget. Jag tittade därför in på Kristianstad Bokhandel. "En riktig bokhandel" står det på skylten och jag kan bara hålla med. Underbart att handla i en bokhandel där personalen är så kunnig och intresserad. Hittills har de i princip alltid läst den bok jag varit ute efter (nej, jag har inte alltid varit ute efter samma bok, dumskallar). Vilket antingen säger något om min förutsägbara smak eller bekräftar min bild av dem som perfekta för sitt jobb. Nåväl, inte ens Kristianstad Bokhandel kan förstås göra så mycket åt att boken är slut på förlaget så jag tassade vidare till ett lika utmärkt antikvariat längre ner på gatan där jag hittade ett exemplar som, av försättsbladet att döma, någon gång i tiden tillhört Lillemor Månsson i Örkelljunga. Lillemor verkar inte ha varit särskilt mild i sin behandling av boken men jag är glad ändå.

Nezeril för själen

Idag har jag varit ute och vimlat hela dagen, officiellt för att handla julklappar. Några julklappar blev det dock inte men däremot en hel del saker till mig själv. Jag kommer att återkomma vid senare tillfälle med rapport om några av de godsaker som gjorde mig sällskap hem. Som så ofta förr stod jag sedan där i köket med en uppsjö goda saker vilka var snudd på omöjliga att kombinera till en middag. Så idag fick min frys bestämma vad jag skulle äta och då blev det denna thailändska soppa. Finns säkert godare varianter på den men denna är enkel och snabb.

Lisa har ju lärt ut allt som är värt att veta om umami, den femte grundsmaken. I den här soppan finns tre bärare av umami; buljongen, räkpastan och fisksåsen. Det i kombination med chilins styrka och kaffirlimebladens friskhet gör resultatet till en sorts nässpray för kropp och själ.

Tom Kha Gai, 2-3 portioner

400g kokosmjölk (jag vägde mig häromdagen och valde således light-varianten)
300g kycklingfilé
8 st champinjoner
ca 3 cm galangarot
4 kaffirlimeblad
4-5 små gröna thailändska chilifrukter
Citrongräs, en stjälk
1 msk saft av lime
3 dl kycklingbuljong
2 msk fisksås
½ msk räkpasta
2 tomater, klyftade, alternativt en ask körsbärstomater

Skiva galangan, banka citrongräset lätt och skär det sedan i bitar. Blanda kokosmjölk, buljong, galanga, citrongräs, limeblad, limesaft, räkpasta, fisksås och chilifrukter och låt koka i ca 10 minuter. Tillsätt sedan kycklingfilén, skuren i bitar och låt koka ytterligare 5 minuter eller tills kycklingen verkar färdig. Tillsätt sedan tomaterna i klyftor och champinjonerna delade i bitar. Låt bli varmt. Smaka av vid behov. I vissa recept på soppan ingår socker och känner man för det kan man förstås gärna smaka av med detta. Den som vill ha en starkare soppa krossar bara chilin mot kanten av tallriken och vips!

Många strängar på sin lyra

Jag har tydligen underskattat vissa av Idol-deltagarna.

Bloggupptäckter

Ett dygn i bloggosfären och tre saker står redan klart för mig:

1. Jag kommer att behöva gå ner i arbetstid.
2. Jag kommer att ruinera mig.
3. Jag kommer att gå upp i vikt.

Glöm aldrig den 2:a december

Efter att ha haft barnen hos mig de senaste dagarna genomgick jag en inre kris på ICA idag. Köttfärs. Denna köttfärs. Gud så trött jag är på den. Och i samma ögonblick beslöt jag mig för att den 2:a december för alltid skall vara en köttfärsfri dag i mitt kök. Glad, ja närmast lite exalterad, handlade jag lite Bresaola åt mig. En bit Manchego. Lite finoliver (OK inte som Pierias oliver i Hötorgshallen men ändå). Till det en enkel bönsallad enligt nedan och ett (läs: tre) glas vin (Tamari malbec, Argentina, 73kr).

Enkel bönsallad

2 burkar bönor av valfri sort (jag valde borlottibönor och kikärter)
1 liten rödlök
2 vitlöksklyftor
Bladpersilja
ca 3 msk god olivolja (jag valde Fontanas goda Kalamataolja)
ca 2 msk god balsamvinäger (jag valde Zetas Aceto Balsamico di Modena Riserva)
Salt efter smak
Nymalen svartpeppar från kvarn

Gör så här:
Skölj bönorna i durkslag. Häll över i en stor skål. Tillsätt hackad rödlök, pressade vitlöksklyftor, grovt hackad persilja, olja och vinäger. Salta och peppra efter smak. Låt gärna salladen stå några timmar så får den en rikare smak. Fungerar i bufféer och som tillbehör till allehanda läckerheter.

(I väntan på min nya digitalkamera kommer mina bilder att se ut så här, mobilkamerakvalitet)

Kshocolat kshock!

Oboy! Denna av många älskade dryck. Barnens favorit som många bär med sig även in i vuxenlivets skafferier. Personligen är det först nu då jag har barn som Oboyburken gjort en comeback i köket här hemma. Min mamma var ingen virutous vid spisen men hon envisades med att varm choklad gjord på riktig kakao var godare än varm Oboy. Tack mamma! Du hade rätt. Då och nu. Jag har övertagit hennes neokonservativa hållning i denna fråga men har, så klart, tvingats kapitulera inför de små som, precis som jag då jag var liten, föredrar halvfabrikatet.

Idag har jag upptäckt Kshocolat! Denna skotska chokladtillverkare har till mänskligheten givit bland annat "Drinking chocolate 69%". Mörk choklad i pelletsform gjord för att blanda i varm mjölk. "Oboy!" var den oöverlagda interjektion som passerade mina läppar efter den första klunken. Och då i ordets ursprungliga bemärkelse, inte i Marabous tolkning. En riktig nära-chokladen-upplevelse.

Så, efter julshoppingen; gå hem och sätt er i soffan med den där boken som ni så gärna ville ha att ni inte vågade förlita er till jultomten. Koka upp mjölk, blanda i några teskedar. Och njut. Eller som det står på förpackningen: "Pure indulgence".

Om någon av er kommer över låten "Oboy" med Riltons vänner så lyssna! Det är en imponerande tonsättning av den finska texten på Oboypaketen. På deras hemsida finns ett potpourri under rubriken "skivor", "kompis" och sedan "lyssna" där låten ingår.