lördag, juni 23, 2007

Kärleksförklaring till Lotta Lundgren

Kära Lotta Lundgren. Två dagar i rad har jag nu lagat din mat. Först fiskgrytan med nypotatismash, sedan din genialiskt enkla men goda moussaka. Om du hade sett den familjelycka som uppstod kring bordet då jag och mina två flickor satte i oss maten. Lugnt och stillsamt. Ingen hade bråttom från bordet. De mängder som dessa två små personer åt talade sitt tydliga språk. Så nu vill jag bara säga följande. Jag har förstått att du är i ett fast förhållande. Men om du någonsin överväger att lämna det, gå vidare, så är jag tacksam om du åtminstone meddelar mig om saken.

Tyvärr var persiljan slut här hemma varför den i fiskgrytan fick ersättas av dill. Detta kan förstås ha medfört att jag fått en helt felaktig bild av Lotta.

Brand building

Kanske är det ett marknadsföringsknep. En listigt uttänkt strategi av en slipad butikschef. Eller ett medvetet byggande av varumärket noga planlagt av koncernledningen. Är det så att särskrivningar och illa formulerade skyltar får oss att tro att vi handlar på en ännu billigare butik än vi egentligen gör?

Eller är det bara så att jag är en besserwisser?

Frågan som avslutar inlägget ovan är av s.k. retorisk art och besvaras således av inläggsförfattaren själv. Eventuella kommentarer inriktar sig följaktligen på särskrivningars eventuella roll i marknadsföringen av en lågpriskedja och ingenting annat.

söndag, juni 17, 2007

Köttslig lust

Vilken skillnad det är på kött och kött! I min lilla stad är man hänvisad till de vanliga matbutikerna om man vill köpa kött, förutsatt att man inte har kontakter förstås. Vilket jag inte har. Dock har har nu på kort tid fått chans att dels handla från Stockholms Butikskött, dels provat det som Scan kallar "Stjärnkött". I bägge fallen, särskilt det förra av dem, fick jag en perfekt välhängd bit ryggbiff. Köttet kommer från charolais, vilket tydligen är en ras som ger relativt magert kött. Kossorna föds upp Gotland och man verkar hålla en hög nivå på både foderkvalitet och djurhållning. Vid slakt håller man inte på med elstimulering och sådan skit utan köttet får istället hängmöras 12-15 dagar i kyl. Om det är mörningen eller det faktum att det rör sig om glada kor som gör köttet så gott, det är frågan. Glada kor är mitt tips.

Bilden visar en precis lagom stekt ryggbiff serverad med en sallad på gurka, avocado, körsbär, citron och olivolja. Salladen är inspirerad av min nyupptäckta idol Lotta.

Tre länder. Tre ostar.

Tre gäster gjorde mig sällskap i går då jag öppnade en flaska gott rödvin. En gammal åldrad fransman, en tuff finländare och en uppiggande positiv irländare.

Fransmannen var en krämig Roquefort. Ingen nyhet på ostmarknaden precis. Krämig och något söt är det denna ost som givit upphov till namnet på mögelsvampen Penicillum Roqueforti (vilken som hörs av namnet är släkt med penicillum notatum som är källan till penicillinet vi äter då vi fått halsfluss), som inte bara ger denna goda fårost sin smak utan även används till flera andra blåmögelostar. Bland annat till den svenska Roqueforten Bredsjö Blå, vilken jag tyvärr ännu inte smakat. Roquefort lagras i mellan tre månader och ett år i grottor vars väggar är täckta av ovan nämnda mögelsvamp.

Finländaren var ett kärt gammalt återseende för min del. Emmental har i Finland producerats i mer än 150 år. Den lär ha införts av en schweizisk mejerist som arbetade på Sippolas Herrgårdsmejeri. Jag förstår att det i era öron kanske låter som rysk champagne, men den finska emmentalern har faktiskt nått ära och berömmelse utomlands, t.ex. i World Championship Cheese Contest i Wisconsin, USA. Valio är den stora producenten och emmentalern görs i tre olika lagringar och därmed med olika stämpling - blå, röd och svart varav den sistnämnda är längst lagrad (minst 9 månader). Jag tycker att den finska emmentalern är mycket smakrikare än många schweiziska dito. Låt vara att de inte lagrats i någon kilometerlång grotta i Kaltbach. Som en bonus är osten laktosfri - se där en välkommen överraskning för våra svältfödda svenska laktosintoleranta!

Så till irländaren. Jag har något föraktfullt förknippat irländsk mat i Sverige med billig irländsk nötfärs på Willys och deras mörka goda öl. Tji fick jag. Cooleeney gör en mycket god camembertlikande ost utav komjölk. Står sig väl mot många vitmöglade konkurrenter från Frankrike. Rekommenderar er att prova denna om ni får möjlighet.

Om hon ändå var min hemmafru

Det var länge sedan jag hittade en ny blogg som hade så inspirerande recept och som var så intelligent och roligt skriven. Ett fynd helt enkelt. Har ni inte redan gjort det, så kolla in Lotta Lundgrens charmerande blogg: "Om jag var din hemmafru" - recept för alla oss som inte är tillsammans med henne.

måndag, juni 04, 2007

Forza Glenn!

Minns ni när Carl Lewis satsade på en karriär som sångare och gav ut singeln "Break it up"? Om inte, klicka gärna på länken, videon är grym. Eller när Mats Wilander greppade guran och sjöng om att finna glädjen?

Listan över folk som utan självkritik och mer eller mindre framgångsrikt (ofta mindre) försökt byta spår och gå in i en helt ny karriär kan göras lång. Ofta är det idrottsmän som när de är några och trettio inser att karriären är över och då, med hjälp av rådgivare (av vilka några så här i efterhand borde skjutas) utan hämningar kastar sig i ett område som de haft intresse av men ofta helt saknat djupare kunskaper om.

Glenn Strömberg, den gamla fotbollshjälten, har ju redan visat att han hanterar kommentatorsrollen precis lika bra som den som mittfältare. Men då han gav sig in i matbranschen var vi nog många som ville skrika: "Break it up, Glenn!". Tji fick vi. Vikingen från Bergamo levererar nu nämligen en av de bästa torkade pastasorter som går att hitta i Sverige (red.anm.: personlig åsikt, till skillnad från allt annat här i Hemulens Kök som är att betrakta som sanning och rent objektiva fakta). Att Glenns spaghetti classico är lite tjockare än t.ex. Barillas märker man redan då man mäter upp mängden pasta i sin hand. Att det sedan finns folk som mätt upp tjockleken med skjutmått och jämfört med flera andra märken är en helt annan sak (host), det låter ju närmast fanatiskt. Tjockleken kompenseras av att pastan ska koka lite längre (10 minuter) men trots detta får man en fantastiskt god, precis lagom tjock spagetti som är perfekt al dente. Så, kör på, Glenn! Mer sådant. Men snälla, skippa eventuella planer på en framtid inom musiken.

Fotnot 1: Declaration of competing interests: Författaren till detta inlägg har inte erhållit några ekonomiska medel från tillverkaren av produkten (tyvärr). Inte nog med det, han fick t.o.m. köpa produkten själv. Däremot har han sedan tidig barndom traumatiska upplevelser kopplade till överkokt pasta med form av skojiga figurer (t.ex. pastahjul), varför han heligt svurit att förgöra alla som bidrar till spridningen av dylika avarter.

Fotnot 2: Tänk om Glenn hamnat i t.ex. Bayern Leverkusen istället för italienska Atalanta. Då hade han nu marknadsfört knödelmix och svål av gris i olika förädlade former. Herregud.

söndag, juni 03, 2007

Tea-type


Även en inbiten kaffedrickare som jag kan mjukna och njuta av te om man serveras te från Kusmi. Ok, kostar en slant men teet erbjuder mycket smak per krona. Och burkarna är så vackra att man vill ha fler.

Ur askan i asken

Jag fick häromdagen ett smakprov på Kronfågels nya grillserie. Handlar om kycklingprodukter som levereras i en ask av folie, vilken man använder till att ha maten i då man grillar. Fördelen är onekligen att grillgallret inte blir smutsigt. Och jag avskyr att rengöra grillgallret. Smaken då? Jodå, jag tror kanske att jag hade lite för klen glöd i min grill, saknade den där knapriga grillade ytan på mina kycklingspett. Om jag köper det igen? Vet inte. Kanske. Kanske inte. Mest sannolikt inte. Skulle vara asken då.