Tre länder. Tre ostar.

Tre gäster gjorde mig sällskap i går då jag öppnade en flaska gott rödvin. En gammal åldrad fransman, en tuff finländare och en uppiggande positiv irländare.

Fransmannen var en krämig Roquefort. Ingen nyhet på ostmarknaden precis. Krämig och något söt är det denna ost som givit upphov till namnet på mögelsvampen Penicillum Roqueforti (vilken som hörs av namnet är släkt med penicillum notatum som är källan till penicillinet vi äter då vi fått halsfluss), som inte bara ger denna goda fårost sin smak utan även används till flera andra blåmögelostar. Bland annat till den svenska Roqueforten Bredsjö Blå, vilken jag tyvärr ännu inte smakat. Roquefort lagras i mellan tre månader och ett år i grottor vars väggar är täckta av ovan nämnda mögelsvamp.

Finländaren var ett kärt gammalt återseende för min del. Emmental har i Finland producerats i mer än 150 år. Den lär ha införts av en schweizisk mejerist som arbetade på Sippolas Herrgårdsmejeri. Jag förstår att det i era öron kanske låter som rysk champagne, men den finska emmentalern har faktiskt nått ära och berömmelse utomlands, t.ex. i World Championship Cheese Contest i Wisconsin, USA. Valio är den stora producenten och emmentalern görs i tre olika lagringar och därmed med olika stämpling - blå, röd och svart varav den sistnämnda är längst lagrad (minst 9 månader). Jag tycker att den finska emmentalern är mycket smakrikare än många schweiziska dito. Låt vara att de inte lagrats i någon kilometerlång grotta i Kaltbach. Som en bonus är osten laktosfri - se där en välkommen överraskning för våra svältfödda svenska laktosintoleranta!

Så till irländaren. Jag har något föraktfullt förknippat irländsk mat i Sverige med billig irländsk nötfärs på Willys och deras mörka goda öl. Tji fick jag. Cooleeney gör en mycket god camembertlikande ost utav komjölk. Står sig väl mot många vitmöglade konkurrenter från Frankrike. Rekommenderar er att prova denna om ni får möjlighet.