tisdag, januari 30, 2007

Matkultur från Kalmar

Helgens stunder i köket inspirerades av Gitto. Dels lagade jag hennes variant av Fesenjan. Mängder av valnötter användes och jag blev också av med granatäppeloskulden. Fontanas granatäppeljuice funkade utmärkt. Jag hade gärna bloggat en bild av denna urtypiska gryta från Kalmar, men dess likhet (till utseendet, puckon!) med minnesbilder från den senaste magsjukan förhindrar mig tyvärr från detta. Mindre känsliga läsare rekommenderas att kika på orginalet.

Jag fortsatte sedan på temat och gick vidare med hennes biscotti med hasselnötter och choklad. Chocolate chip explosion. Jäklar så smaskiga. OK, associationerna går kanske inte till en kväll vid medelhavet och ett glas vin santo men goda det är de. Rekommenderas varmt och kommer definitivt att lagas på nytt.

måndag, januari 29, 2007

Vem var denna Bjarne?

Det har varit mycket prat om bearnaisesås i matbloggosfären sista tiden. Jag inser nu att de flesta kokboksrecept på denna biffens bästa vän är svåra och som gjorda för att misslyckas med. Som gjorda för att reducera den hugade hemmakockens såssjälvförtroende till en liten skuren rest. Jag misslyckas förvisso med min bearnaisesås ibland men då alltid pga övermod. Jag har för många saker på gång samtidigt och negligerar för en stund den guldgula såsen och vips! Tråkigt. Dock vill jag påstå att man, om man gör den på mitt sätt, har de bästa förutsättningar att inte utan en viss lätthet imponera på middagsgästerna. Jag skippar smält smör och vispar istället ner kuber av rumstempererat smör. På så sätt håller man temperaturen nere och sedan är det bara att hålla kastrullen i luften en stund, sedan ner på plattan och värma en stund och så upp igen. Man ska ha muskelvärk i sin högra arm dagen efter.

Allt detta prat fick mig att inte kunna motstå att laga en biff med bearnaise idag. Som tillbehör min absoluta favoritvariant av potatis: Råstekt potatis i sällskap av likaså råstekt fint skivad rotselleri. Och med finhackad persilja som får gå med på slutet. Gud så gott!

Spännande ny produkt på Hemköp

lördag, januari 27, 2007

Och vintern kändes plötsligt som vår

Lisa Förare Winbladh bjöd nyss mig (och alla andra intresserade) på en cyber-matkaravan runt Möllevångstorget i Malmö. Det känns som att ha fått en parlör inför utlandsresan. En karta inför skattjakten. Eller ett par schyssta samtalsämnen inför cocktailpartyt. Åh, Malmö, vänta du bara tills snön smälter och temperaturen orkar en bit över nollsträcket. Då du.

fredag, januari 26, 2007

Mild curry med dito mottagande

Årets kock 2007 är på gång. Bocuse d'Or har nyss gått av stapeln. En jury, priviligerad får man nog säga, får smaka de mest fantastiska rätter och sedan frossa i abstrakta liknelser, metaforer, klanka ner på detaljer eller helt enkelt himla lyriskt med ögonen och ösa ur sig superlativer över kockens genialitet. Hemma hos mig finns en jury som bedömer den mat jag lagar varje dag. Rätterna som förekommer är oftast lite enklare än i ovan nämnda två tävlingar och har dessutom inte så sällan anpassats litegrann utifrån juryns unga ålder (1.5 respektive 4 år). Jag tror också att min jury på många sätt är hårdare i sin bedömning. Uttryck som "jättegott" hörs ibland men man ska då veta att det betyder att rätten som just avsmakats fått högsta möjliga betyg. Rätter som enbart är goda kan ibland bli helt utan omdöme, de smakas under tystnad. Och juryn är inte heller blyg för att uttrycka sitt missnöje de gånger maten inte fallit den på läppen. Maten spottas då ut, åtminstone av den yngsta jurymedlemmen, eller ignoreras helt enkelt som föda och kladdas istället in i håret eller på omgivande möblemang.

Dagens provning förflöt under relativt lugna yttre förhållanden. Och soffan fick behålla sin ursprungliga färg, den skonades från gurkmejisering (tack och lov).

Mild vegetarisk curry med tofu, 4 port

Ett halvt blomkålshuvud
10 cm purjolök
2 vitlöksklyftor
En röd paprika
2 cm färsk ingefära
100 g sockerärter
200 g tofu
2 dl turkisk yoghurt
2 dl vatten
2 tsk majsstärkelse
1 buljongtärning
2 tsk torkad spiskummin
2 tsk torkad koriander
2 tsk torkad gurkmeja
½ krm cayenne
ev. salt
Olja till stekning

Skölj blomkålen och plocka den sedan i små buketter. Strimla purjolök och vitlök, skär paprikan i bitar. Fickhacka ingefäran och stöt den lätt. Tärna tofun. Hetta upp olja i en stekpanna. Stek blomkål, purjolök, vitlök, ingefära och paprika i ganska het panna i några minuter. Tillsätt sedan tofun och stek ytterligare någon minut. Lös majsstärkelsen i vattnet och häll ner det i pannan. Tillsätt yoghurt, sockerärter, smulad buljongtärning och kryddorna. Låt puttra 5-10 minuter eller tills blomkålen blivit lagom mjuk. Smaka av med salt vid behov. Servera med ris och bröd.

Juryns bedömning: Lilla My (1.5 år) låtsades först vara lite blasé och ignorerade maten för att demonstrera viss skepsis mot curryn. Dock mjuknade hon efter ett tag och åt med god aptit. Ett plus, tyckte hon, var att håret fick en så vackert gul färg då man drog i det med kladdiga fingrar. Mymlan (4 år) kommenterade tofuns lite gummiliknande konsistens men åt ändå med hyfsad aptit. "Inte jättegott, men ganska gott" var hennes samlade betyg. Kocken själv, Hemulen, gav betyget "helt OK". Men funderade sedan varför han lagat en sådan rätt då han ju vet att han föredrar sin curry lite starkare.

torsdag, januari 25, 2007

Snyggt från Österlen

En snygg förpackning kan räcka en bra bit. Exempel på det är choklad från kshocolat, te från Kusmi t.ex. Till den gruppen kan nu även delikatesser från Charlie´s House räknas. Det lilla bageriet på Österlen drivs av Charlotte Kalén och hennes kompanjon. Charlotte är designer till yrket men lämnade huvudstaden och började baka knäckebröd och andra godsaker i sitt lilla bageri som är beläget i Onslunda, mellan Brösarp och Tomelilla på Skånes vackra östkust. Och det är väl därför etiketterna är så fina som de är. Och innehållet är inte dumt det heller. Skorporna med en fräsch ton av lavendel är inte fantastiska, men helt klart goda. Och visst gynnar man gärna ett litet bageri som detta!

onsdag, januari 24, 2007

Ord igen

Man brinner bara en gång, sedan får man nöja sig med återsken.

tisdag, januari 23, 2007

Jag lagar mat, alltså finns jag till

Dessa 16-20 timmar långa jourpass gör en verkligen lite seg dagen efter. Även om man sovit totalt fyra timmar uppdelat på tre tillfällen under natten så infinner sig inte det där riktiga stinget. Ofta kan jag tycka att dagen efter bara försvinner bort i ett slags meningslös lunk där man inte bidrar till vare sig BNP eller till att sätta något avtryck där man går. Idag ville jag i vilket fall som helst laga lite mat. Jag hade blandfärs hemma som behövde användas och så köpte jag en större mängd riktigt god serrano som också kom väl till pass. Till det hela serverades Johans fenomenala fänkålssallad.



Färsbiffar med feta, kapris och serrano serverat med en puré på potatis och jordärtskocka, 4 portioner

Biffarna:

400g blandfärs
½ gul lök, finhackad
3 skivor serrano, strimlad eller hackad
1 ägg
1 msk ströbröd (som får svälla en stund i en skvätt mjölk)
1-2 tsk salt (stek en provbit och smaka)
1 tsk torkad rosmarin, lätt stött
70 g fetaost (skuren i ½cm-stora tärningar)
1 msk kapris
Svartpeppar

Purén:

300 g jordärtskockor
300 g mjölig potatis
½-1 dl mellangrädde
En klick smör
Salt
Svartpeppar

Blanda alla ingredienser till färsen men tillsätt fetaosten sist så att den inte faller i alltför små bitar. Forma små biffar och stek i olivolja och smör. Skala potatis och jordärtskockor och skär i bitar. Koka i lätt saltat vatten ca 15 minuter eller tills bitarna är mjuka. Häll bort vattnet och låt ånga av en stund. Mixa sedan med stavmixer och tillsätt grädde tills purén fått önskad konsisten. Tillsätt till sist en liten klick smör för att göra purén riktigt smidig. Salta och peppra efter smak.

måndag, januari 22, 2007

Lågaktiv

Bloggen har legat i träda senste veckan. Jag skulle kunna skylla på vädret och de regionala strömavbrotten. Eller på vacklande kroppslig hälsa. Eller varför inte på det instabila politiska läget i mellanöstern. Sanningen är nog ändå bara att orken och tiden inte funnits för att samla ihop mig till att skriva om något som är åtminstone hyfsat läsvärt. Men bättring kan vara i sikte. Eon är nu på god väg att återställa strömförsörjningen i södra Sverige. Ett högtryck har siktats vid Dogger Bank. Och USAs nya mellanösternstrategi har förhoppningsvis tagit intryck av Bakergruppens rapport. Och jag känner lust att få laga något riktigt gott i veckan.

onsdag, januari 17, 2007

Gurglet i magen har upphört. Halleluja!


Stormen Per drog fram genom min mage ungefär samtidigt som den gjorde ett par hundratusen personer i sydsverige strömlösa. Konsekvenserna i mig blev omfattande, grundläggande samhällsfunktioner slogs ut. Och jag har återhämtat mig med ungefär samma takt som Telia reparerar sitt nät. Långsamt. Att vakna i morse utan magont var en vacker känsla. Aptiten kändes dock fortfarande lite vissen och jag insåg direkt att här gällde det att rivstarta. Aptiten behövde startgas liksom, en provokation. Så trots att jag vet att omelett och rostat bröd + te kanske är mera traditionella former av "skonkost" så beslöt jag mig för att prova att göra en risotto som fick smaksättning av valnötter och en grönmögelost. Gorgonzola var nog tanken från början men istället blev det den riktigt goda franska osten Saint Agur. Det är en mögelost i klassisk stil där mögelsvampen Penicillum Roqueforti står för det gröna goda. Släktskapet med Alexander Flemmings Penicillum Notatum, ur vilken det första penicillinet utvanns, är säkert avlägset men ändå gav den här associationen säkert vissa placeboeffekter som var gynnsamma för mig. Bra mådde jag hursomhelst av maten. Bra! Jag är tillbaka i matchen.


Risotto med valnötter och Saint Agur

Använd grundrecept på risotto men uteslut svampen och gurkmejan. Då all vätska är tillsatt och risotton nästan är färdig rör du ner 50 g Saint Agur (eller annan god grönmögelost) och 50 g valnötskärnor (lätt sönderbrutna). Rör om lite grann så att osten smälter och gör risotton krämig. Till risotton åt jag helt enkelt en bit kycklingfilé som jag brynte och sedan lät gå färdigt i ugn på 175 grader till innertemperatur 67 grader.

söndag, januari 14, 2007

I stormens öga

40 sekundmeter i byarna. Både inuti mig och utomhus. Lika mycket som det mullrar i skorstenen och i takpannorna, lika mycket mullrar det nämligen i min mage. Kräksjukan light får man nog kalla det. Barnen har haft den fullt utvecklade formen och det var nog omöjligt att inte smittas. Som ni förstår så ligger jag av denna orsak lite lågt med bloggandet, inte minst vad det gäller att lägga upp nya recept. Som kuriosa kan jag berätta att jag pratade med min far i telefon tidigare idag. Strömmen hade just gått hos honom och hela hans lägenhet var mörk. Jag frågade om han hade någon mat hemma som han kunde laga åt sig nu då han var utan elektricitet. Det hade han. Han hade nyss varit iväg och handlat grejer för att äta en god råbiff! Perfekt mat för den strömlöse slog det mig. Strömlöse och magfriske ska det nog vara. Själv passar jag nog idag.

fredag, januari 12, 2007

3 kg Aluminium

Då och då köper man någonting som man efter hand bara tycker mer och mer om. Det kan vara en enkel sak som man helt enkelt tycker är vacker, användbar eller som gör ens hem finare och trivsammare. Så är det med Stumpastaken som jag köpte för några veckor sedan. Vilken skapelse. Gjord i returaluminium står den stadigt på bordet med sina tre kilon. Jag som aldrig brukar ha levande ljus hemma gör nu av med tio kronljus i veckan. Möjligen har det att göra med att jag nog aldrig upplevt en vinter så mörk och lång som årets. Och med att det inte ens ligger lite vit snö som både hade lyst upp världen utanför huset och också hjärtat och själen. Men även de mörkaste kvällar blir genomlidbara i ljuset från några ljus i min nya favoritpryl i hemmet. I det ljuset blir även en ensam middag trivsam, sidorna i boken man läser antar en behaglig gulaktig färg och doften av stearin ger en trevlig känsla i hemmet.

Bilden är lånad från Form Nasielsky och Stumpastaken är designad av Jonas Torstensson.

onsdag, januari 10, 2007

Citron magont

Det är otroligt spännande att följa hur folk hittar hit till Hemulens Kök. Själv brukar jag ju gå via hallen och sedan ta till höger in till köket. Ni, kära besökare, tar helt andra vägar. Vissa tar vägen förbi någon av mina blogg-gudmödrar (ojoj, undrar vilken reaktionen blir på detta) Lisa, Maria&Helena&Elin eller Gitto. Andra googlar sig fram hit. Och vilka googlingar sedan! Jag är helt fascinerad. Att man kan komma hit då man letar efter "Tom Kha Gai ICA" är väl ok. Och att "Röd quinoa" och "Kimchi" leder en hit är ju snarast smickrande. Men om personen som sökte på "Citron Magont" hittade vad hon sökte, det undrar jag. Och vad tror ni att han som letade efter "Gul Hemul" egentligen var ute efter? Jag har ingen aning men risken är att Hemulens Kök inte kunde stå till tjänst med det som eftersöktes. En rolig sak är ju att man kan få träffar också på sådant som skrivits i kommentarerna. Tror att Gitto får ta på sig skulden för att den stackare som en sen kväll behövde och letade efter "Hemorrojdkräm" bara fick tips om hur man botar puffiga ögon vid bakfylla med denna, tydligen mångsidiga, undergörare på tub.

måndag, januari 08, 2007

Reflektioner i köket

Något tänkvärt då du tömmer diskmaskinen...

Bra knöl reder sig själv

Stuvad potatis passar enligt mitt förmenande synnerligen bra i två olika sällskap; med gravad/rimmad lax och med riktigt goda isterband, om man nu har turen att komma över sådana. Det finns en uppsjö olika recept på stuvad potatis. Endel riktigt dåliga och några riktigt bra. Vissa föredrar kokt potatis som i princip blandas ner i en bechamelsås. Andra använder rå potatis och reder med lite vetemjöl. Jag tillhör dem som tycker att det blir riktigt gott om man låter potatisen själv reda stuvningen med sin stärkelse. Potatis är ju en pålitlig stärkelseråvara och det känns lite onödigt att behöva blanda in vetet när potatisen till fullo är kapabel att göra detta. Knepet är bara att skära potatisen i tillräckligt små bitar. Ju större total yta, desto mera stärkelse släpper potatisen ifrån sig (tänkte dra någon osmaklig parallell till tarmludd men väljer ändå att avstå). Vissa menar att man dillstuvar till lax och använder persilja till isterband. Jag tycker så mycket om dillsmaken att jag kör dill till bägge tillbehören. Dessutom hädar jag kanske genom att använda svartpeppar till en traditionellt vitpepparkryddad potatisrätt. Allt annat än helmjölk är att glömma då man stuvar potatis. Gottegrisen överväger till och med att ersätta en halv dl mjölk med lika mycket grädde.


Dillstuvad potatis, 2-3 port

650 g mjölig potatis (jag valde King Edward)
40 g smör
3½ dl helmjölk
ca ½ tsk salt
Svartpeppar från kvarn
En knippe dill

Skala potatisen och skär den i ca 2 cm stora bitar (inte större). Smält smöret i en gryta, gärna en med non-stick beläggning typ teflon. Tillsätt potatisen. Låt fräsa i smöret på måttlig värme i 5 minuter tills potatisen blivit lagom klibbig. Den ska inte brynas. Tillsätt sedan mjölken. Låt sjuda långsamt under lock i 20-25 minuter. Potatisen ska vara mjuk men helst inte ha förvandlats till mos. Tillsätt salt och grovt hackad dill. Peppra. Smaka av vid behov med mera salt och peppar. Späd med lite mjölk om stuvningen är för fast. Servera med rimmad lax alternativt goda isterband, inlagd rödbeta och en kall öl.

Kall öl fungerar även till laxalternativet (reds.anm.)

lördag, januari 06, 2007

Fänkoholism

Fänkål är en lätt beroendeframkallande grönsak tror jag. Jag skulle inte vara förvånad om den visar sig innehålla några opiatbesläktade substanser eller liknande. För när man väl börjat köpa den så fortsätter man. Ibland kommer tack och lov en massa arbete över en och man tvingas äta snabbmat ute några dagar. Eller så åker man bort en vecka. Eller så är säsongen bara fel och fänkål går plötsligt inte att uppbringa. OK, lite småskakig är man väl i några dagar men sedan så lugnar sig det hela och man ser inte längre fänkålsstånd i allt man konfronteras med i omgivningen (fabrik med skorstenar, hjärtat med de stora artärerna eller säckpipa). Sedan gör man det klassiska felet; "Att smaka lite måste väl vara ofarligt". Och så börjar det hela om från början igen. Idag lagade jag en laxsoppa med fänkål.

Laxsoppa med fänkål, 4 port

600 g laxfilé
1 stor gul lök
1 liten vitlöksklyfta
1 stort fänkålsstånd
1 tsk körvel
1,3 L vatten
2½ dl torrt vitt vin
6 msk fiskfond
2 plommontomater, skållade och skalade
150 g sockerärter
1 dl vispgrädde
1 lagerblad
Salt
Svartpeppar
Olivolja


Hacka löken och vitlöken. Skär fänkålen i tunna klyftor. Tärna de skållade tomaterna. Skär laxen i kuber. Skölj sockerärterna. Fräs lök och vitlök i oljan tills de blir mjuka och lite genomskinliga. Tillsätt sedan fänkålen och stek ytterligare en minut. Tillsätt sedan vinet, vattnet och fiskfonden samt körveln och lagerbladet. Låt koka i 20 minuter. Tillsätt sockerärterna och låt soppan koka 5 minuter till. Sedan är det laxens och tomaternas tur att gå i grytan. Efter ytterligare 5 minuters koktid bör soppan vara i princip klar. Ta grytan från plattan. Rör ner grädden och smaka till sist av med salt och peppar.

Jag serverade soppan med en klick chèvrecrème och som tilltugg lagade jag toast med Allerums prästost.


fredag, januari 05, 2007

Risipytti

Idag lagade jag Jessicas Kow Pat. Enkelt och gott och med en tydlig smak av sydostasien. Det här kan kan mycket väl bli en av de återkommande rätterna i vardagsrepertoaren. Barnen åt med god aptit trots viss chilistyrka. Roligt! Rätten kan säkert varieras i oändlighet.

Dagens kloka ord

"På varje ställe där en människa gått finns ett minne av henne. Det är osynligt för de flesta, men för dem som känner och älskar den där människan är det en alldeles tydlig bild som de ser framför sig varje gång de går förbi. Så länge de älskande människorna finns kvar så finns också bilden kvar, också när hon som gått där råkat dö. Det är därför det ibland stiger en plötslig värme från gatan där vi går. Det är minnet av alla andra människor som gått där och älskat och hatat och hoppats och plågats. Kom ihåg det, snälla du: så länge någon vet att vi gått här och så länge någon minns oss med värme så bär gatorna våra namn".

Kjell Westö, ur "Där vi en gång gått"

onsdag, januari 03, 2007

The Catcher in the Rice

Risotto är den perfekta "vad-ska- vi-äta-idag-vi-har-ingenting-hemma"-rätten. En räddare i nöden. En maträtt med norditalienska rötter som kan tjäna som både vardagsmat och som del i en festlig bjudmiddag. Den kan varieras i oändlighet. Obligatoriska ingredienser är egentligen bara ett ris av god kvalitet, buljong och gärna också parmesanost.

Riktigt accepterade rissorter för risottokokning är egentligen bara arborio och carnaroli (och eventuellt de i Sverige mindre vanliga baldo och vialone nano). Kännetecknande för dessa är att de är rundkorniga sorter som har en förmåga att absorbera en stor mängd vätska utan att resultera i en gröt. Såvitt jag förstår är denna förmåga beroende av att riskornets yttre är väldigt tätt och har en hög halt av stärkelse. Avorioris, som kanske är lättare att få tag på i Sverige, är egentligen en rissort som i grunden inte lämpar sig särskilt bra för risotto. Genom en förbehandling under högt tryck (=parboiled, jmf Uncle Bens långkorniga ris) tränger den mineral- och vitaminhaltiga "silverhinnan" in i kornet som då får en hård yta. Det färdiga avorioriset fungerar därför bra, i min mun faktiskt utmärkt, till risottokokning (avorio och arborio må låta som besläktade ord men avorio är italienska för elfenben, syftande på risets färg, medan Arborio är en ort mellan Turin och Milano där rissorten troligen har sitt ursprung).

Tillredningen börjar som bekant med att lök får fräsa i olja eller smör och att riset sedan tillsättes och får fräsa med (= tostatura, rostning). Tanken är dels att risets yttre stärkelsetäta skikt ska härdas och dels att smak från löken ska tränga in i kornet. Efter detta tillsättes buljong, eller allra först en skvätt vitt vin om man tänker laga fin-risotto. Buljongen ska tillsättas i små skvättar och få koka in under omrörning innan mera vätska tillförs. Exakt varför detta resulterar i en bättre risotto är jag inte helt säker på men min teori är att man vill ha en så smakrik och koncentrerad vätska som möjligt eftersom denna ju ska tränga in i riskornet och ge det smak. Av samma orsak kan man tidigt i kokningen, t.o.m. redan under tostaturan, tillsätta eventuella ingredienser som man önskar skänka smak åt riset, t.ex. svamp, fänkål eller liknande. Då risotton kokat klart tillsättes riven parmesanost. Vissa menar att detta lämnas bort om risotton lagas på fisk eller skaldjur men jag vete tusan om det är ett bra råd. Det finns även ett par andra ostar som kan fungera som alternativ till parmiggiano reggiano / grana padano.

Som sagt, variationsmöjligheterna är oändliga och risotto kan föra sig i både enklare och finare sällskap, allt beroende på tillagningssättet. Till fin-risotton låter man lite torrt vitt vin ånga bort innan man börjar späda med buljongen. Till ful-risotton (vardagsvarianten) skippar man vinet och kanske också späder med större skvättar buljong åt gången (eller rentav, gud förbjude, häller i allt på en gång!).

Idag åt jag en risotto med svamp. Jag använde torkade trattkantareller som jag blötlade kort innan tillagningen. I kylskåpet hittade jag några champinjoner som jag smörstekte och tillsatte vid serveringen. Som tillbehör ugnsbakade jag fänkål.

Gul svamprisotto, 2-3-4 portioner beroende på om den serveras ensamt eller som tillbehör

1 gul lök
3 dl avorioris
6 dl vatten (ca 8-9 dl om du använder carnaroli eller arborio)
2 msk grönsaksfond
Torkade trattkantareller, en liten näve (blötläggs i en del av vattnet en stund innan tillagningen)
Champinjoner
Olivolja
Gurkmeja (torkad)
Parmesanost
Bladpersilja
Salt
Svartpeppar från kvarn

Hetta upp en gryta, gärna med någon form av non-stickbeläggning. Fräs hackad lök i en skvätt olja. Tillsätt efter någon minut riset och rör om så det blandas med oljan. Tillsätt gurkmeja, mängd beroende på hur gul du vill att din risotto ska bli. Låt fräsa i ytterligare någon minut. Tillsätt sedan en skvätt buljong (vatten + fond), kanske en deciliter. Låt koka in och rör om regelbundet så att riset inte fastnar i botten. Jag tillsatte också den lätt blötlagda svampen inklusive spad i det här skedet. Upprepa sedan i omgångar tills all buljong är i grytan. Riset får förstås inte bli torrt men ska heller inte bada i vätska. Glöm inte bort att röra om regelbundet! Efter ca 20 minuter har du förhoppningsvis en krämig risotto framför dig. River ner parmesan. Salta vid behov. Peppra. Blanda i grovt riven bladpersilja. Stek champinjonerna i smör, salta och peppra och tillsätt vid serveringen.

Vad sägs om risotto med stekt sparris och mascarpone eller gorgonzola och valnötter eller rucola och chevre...

tisdag, januari 02, 2007

Nostalgisk comeback

Smakade inte Coca-Cola bättre förr, då den såldes i glasflaska?

(Men å andra sidan; var inte somrarna då också somrigare, Limahls frisyr coolare och den lokala pulkabacken högre?)

"Var hittar jag de nygräddade pannkakorna och de löskokta äggen?"


Varför ser mitt frukostbord allt oftare ut så här?