Det har varit mycket prat om bearnaisesås i matbloggosfären sista tiden. Jag inser nu att de flesta kokboksrecept på denna biffens bästa vän är svåra och som gjorda för att misslyckas med. Som gjorda för att reducera den hugade hemmakockens såssjälvförtroende till en liten skuren rest. Jag misslyckas förvisso med min bearnaisesås ibland men då alltid pga övermod. Jag har för många saker på gång samtidigt och negligerar för en stund den guldgula såsen och vips! Tråkigt. Dock vill jag påstå att man, om man gör den på mitt sätt, har de bästa förutsättningar att inte utan en viss lätthet imponera på middagsgästerna. Jag skippar smält smör och vispar istället ner kuber av rumstempererat smör. På så sätt håller man temperaturen nere och sedan är det bara att hålla kastrullen i luften en stund, sedan ner på plattan och värma en stund och så upp igen. Man ska ha muskelvärk i sin högra arm dagen efter. Allt detta prat fick mig att inte kunna motstå att laga en biff med bearnaise idag. Som tillbehör min absoluta favoritvariant av potatis: Råstekt potatis i sällskap av likaså råstekt fint skivad rotselleri. Och med finhackad persilja som får gå med på slutet. Gud så gott!
5 kommentarer:
Åh, FY Oskar vad gott det ser ut! Hoppas du inte glömt middagen jag lovat dig, by the way. Du MÅSTE komma innan älgen blir dålig i frysen. Sovplats i Kalmar fixar vi.
Jag SKA prova när jag är på mitt bästa hemul-humör. Och röra utav bara sjutton :). Och naturligtvis måste du äckla en också och bara sådär, jag vispade liksom ihop den på en kaffekvart... just nu är jag nog inte så förtjust i hemuler när allt kommer omkring... ;).
*skrattar*
-> Jessica: Menade inte att låta stöddig. Du får trösta dig med att det i princip är en enda såsen jag kan :)
Oskar, snälla, bjud mig på din hemmagjorda bea och få mig att älska det igen. Jag har utvecklat en allergi mot det verkar det som.
Kom kom Max. Och jag ska lära dig älska igen!
Skicka en kommentar