Brända av solen

Det var Helena från Ragazze som presenterade oss för varandra första gången. Augusti visade verkligen upp sig från sin bästa sida den dagen. Kristallblå himmel. Lätta cirrusmoln skymtade långt borta vid horisonten. Hon hade följt med Helena ner från Stockholm, bara för att träffa mig. Självklart var jag lite nervös. Hon var vackrare än jag vågade hoppas. Hennes skönhet var av en sort som inte är helt lätt att beskriva. Huden var inte perfekt och slät. Nej, snarast tvärtom faktiskt. Mörk till färgen och rynkor hade hon. Men i mina ögon gav de henne karaktär och berättade samtidigt hennes livs historia - omständigheterna hade inte alltid varit varsamma mot henne. Exakt allt hon hade varit med om ville jag inte veta, men jag fick en känsla av att om hon inte hade kommit ut ur den miljön så hade hon idag bara varit en torr sorglig rest av sitt forna jag. Det som inte dödar härdar heter det. Stärker kanske. Och jag skulle senare komma att förstå exakt hur hennes erfarenheter hade berikat och utvecklat henne. För om hennes yttre var fängslande så gömde hennes inre hennes mest fantastiska egenskaper. "Vill du följa med mig hem?", frågade jag, måhända lite framfusigt. Jag inväntade inte hennes svar utan tog henne i handen och vi vandrade genom en grön somrig park på väg mot min bil. Jag höll henne som i en liten ask. Ville skydda henne från omvärlden. Från allt det farliga och smutsiga där ute. Barn lekte omkring oss och människor hade picnic på filtar i gräset. Om ni bara visste, tänkte jag där vi gick. Om ni bara visste...

Vi hade en underbar helg tillsammans. Fantastiska middagar. Sena kvällar med en flaska vin. Hon kom på besök flera gånger den hösten. Först i Helenas sällskap. Sedan ensam. Tiden då vi var i från varandra var tung. Jag försökte trösta mig med andra. Ibland träffade jag på någon som liknade henne, men det höll aldrig. Bleka kopior, det var vad de var.

Du underbara soltorkade oliv från Pierias Livs i Hötorgshallen....