Kvittenkvitter

Sötsaker. Har aldrig varit min grej. Jag plockade alltid ut de svarta godisarna ur vingummiburken. Chips och djungelvrål var min melodi. Ibland har jag funderat på om jag har Addisons sjukdom, därav saltsuget. Nåväl, marmelad har av samma orsak sällan hamnat i min kundvagn på Hemköp. Ett undantag, ska jag erkänna, har av och till varit marmelad på hallon och rabarber från Den Gamle Fabrik. Ett legitimt sätt ha sylt på ditt rostade bröd. Förrutom denna danska frukostsötsak finns det ytterligare en marmelad som jag kan se en plats för i mitt skafferi och det är St.Dalfours trevliga burkar. Utan tillsatt socker har de en lagom sötma som gör att de då och då syns på ostbrickor hemma hos mig. Den med fikon i synnerhet.

Igår provade jag ett annat sött tillbehör till ost, ett tillbehör som definitivt kommer att få följa med hem från butiken igen. Carne de membrillo heter på svenska kvittenbröd och är ett mellanting av marmelad och gelé. Huvudingrediensen är kvittenfrukt. Kvitten är ett lövträd som åtminstone tidigare var rätt vanligt även i Sverige. Frukten är lik ett äpple men har en träig smak och kan därför inte ätas färsk. Däremot kan den med fördel kokas till mos eller till just kvittenbröd. Gårdagens bricka med ostar innehöll bl.a. cabrales och manchego. Och jag kan intyga att kvittenbrödet och manchegon gick väldigt bra ihop. De blev förtjusta i varandra redan vid första presentationen och sågs sedan tillsammans hela kvällen. Jag har lovat att sammanföra dem igen.