onsdag, februari 21, 2007

The casserole that dare not speak its name

Så god den blev, grytan på lamm som jag lagade häromdagen. Men vilket lands matlagningstradition gjorde den egentligen anspråk på att vilja likna? Jag vet inte, men jag förstår mer och mer att färsk koriander verkligen behöver sällskap av syra, sötma och hetta för att blomma ut i sin fulla prakt. Och vilken trevlig sötma några torkade katrinplommon kan ge utan att hela rätten för den skull blir för lik mormors gamla söndagsspecial, fläskkarré med plommon. Jag har inget detaljerat recept att delge, frågan är om jag ens kan upprepa den med samma resultat. Men jag tog ett par skivor lammstek som jag hittade i min matbutik, delade dem i mindre bitar och lät dem gå ner i den heta olivoljan, med märgpipa och allt. Köttet fick sedan sällskap av tunna klyftor av rödlök och fint hackad färsk ingefära, rikligt med torkad spiskummin, gurkmeja och lite cayenne. Jag klippte också i rikligt med färsk koriander, hackade ett par gamla torra katrinplommon som jag hittade i skåpet och sedan tillsatte jag några få deciliter vatten och lite köttfond. Efter en timmes kokning gick skivad fänkål ner i grytan. Efter ytterligare en kvart och lite avsmakning med salt och råsocker var det klart. Oh, färska koriander, jag sjunger ditt lov.

1 kommentar:

Anonym sa...

Du är en underlig människa, Oskar. :P Koriander är läskigt. I alla fall om man använder det i rikliga mängder...