Hokuspokus-ost?

Riter är religiösa former av ceremonier. Människan har i alla tider ägnat sig åt sådant även om man idag kanske inte talat om riter då det gäller ceremonier som t.ex. bröllop, begravningar och dylikt. Möjligen är för dessa ceremonier ordet "ritual" mera passande (wikipedia: fastställd ordning för en förättning). Också läkekonst har i forna tider ofta varit förknippat med riter, tro på övernaturliga fenomen och liknande. Det finns exempel där medicinalväxter skulle plockas vid precis rätt tidpunkt i måncykeln för att ha effekt och beskrivna kurer där det botande elixiret skulle innehålla exempelvis hårstrå från huvudet på en ungmö.

Bilden här bredvid visar en bit av osten Morbier. Innan den slank ner i min mage hade den färdats från Frankrike och närmare bestämt från just byn Morbier. Det speciella med Morbierosten är att bottenskiktet består av komjölk mjölkad på morgonen, ovanpå det ligger ett tunt skikt aska och högst upp ett tjockt skikt av kvällsmjölk från ko. På något sätt får mig detta faktum att associera till ovanstående riter och ritualer. Missförstå mig inte, osten är mycket mycket god. Hela biten åts raskt upp vilket väl bevisar att jag inte på något sätt klankar ner på ostens smak eller kvalitet. Men jag måste erkänna att jag ställer mig frågande till vilken betydelse morgon- respektive kvällsmjölkningen har för upplevelsen av osten. Det är klart det kittlar min matnördiga sida. Eller är det min matsnobbiga sida? Jag är ärligt talat osäker. Förfaller jag kanske till fascination för mystiken kring tillverkningsprocessen? Jag tror nästan det för ärligt talat så har jag inte kunnat skilja åt smaken från de olika skikten i blindtestning (ordnad här hemma under halvtaskigt kontrollerade former).

Är detta samma fenomen som att antikhandlarna värdesätter proveniens då de handlar med gamla saker? Eller är det mera likt de läkande örterna som ska plockas vid fullmåne? Är jag vidskeplig? Eller bara snobbig?