Lättjefylld ost

Eder kritiske granskare av ostar, mejeriprodukternas motsvarighet till Sverker Olofsson, är tillbaka. Utan att helt ha kommit över det där med morgon- och kvällsmjölk rusar jag nu med huvudet före in i blåmögelavdelningen på denna smaklökarnas Golgatavandring (vad?? varifrån dök det ordet upp? nåväl...). Turen har nu kommit till Spanien, Asturien närmare bestämt. Medan de franska mjölkbönderna i Franche-Comte ställer sina klockor två gånger om dygnet för att komma ihåg att mjölka sina kossor, så att de får två olika kvaliteter på mjölken, har deras spanska kolleger gjort precis tvärtom. Mañana-varianten liksom. De ger fullkomligt f*n i när på dygnet mjölken är mjölkad. Och de rentav sk*ter i om det är ett får, en get eller måhända en ko som står framför dem då de böjer sig fram för att nå spenarna. Alltihop blandas i samma kärl, mjölken från dessa tre djur. Sedan formar de ganska små, cylindriska ostar som de ställer in i grottor. Och där får de stå att mögla. Mögelkulturen behöver inte ens injiceras i osten som brukligt är, utan den med svenska mått mätt mycket låga sanitära standarden i spanska grottor gör att ostarna blir gröna snabbare än en chorizo som du köpt i kort-datum-avdelningen på Konsum. Kan det bli enklare? Resultatet är osten Cabrales (se bilden).

Och hur smakar den då? Är det verkligen skillnad på om en ost möglar i en dammig gammal spansk grotta eller om det sker i ostdisken på ICA? Berättigade spörsmål säger den rationella sidan av mig. Att fråga sådant är dumheter, säger matnörden. Men, herre, jag har sett ljuset. Wow! Maken till fyllig smak har jag knappt någonsin upplevt. Förlåt mig alla asturiska grottor. Ni gör ett kanonjobb!

Att lära mig huruvida osten heter Cabrales, Calabres eller Carables har tagit mig hela julen. Små roliga minnesregler för att bättre komma ihåg detta tages tacksamt emot.