En surdegsbagare här bor i staden...

Äntligen!

Han landade i min lilla stad häromveckan, bagaren från Riddarbageriet. Och han har byggt bo. I hans fönster hänger inte pepparkakor och julgranssaker men däremot de vackraste baguetter mina ögon har skådat, knaprigt brunbrända. Surdegsbröd av flera sorter. Jag är förälskad. Ständigt finns surdeg till salu, av vete, råg eller dinkel. Och om man önskar köpa glutenrikt bagerivetemjöl kan man göra det genom honom.

I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Kärleksförklaring till Lotta Lundgren

Kära Lotta Lundgren. Två dagar i rad har jag nu lagat din mat. Först fiskgrytan med nypotatismash, sedan din genialiskt enkla men goda moussaka. Om du hade sett den familjelycka som uppstod kring bordet då jag och mina två flickor satte i oss maten. Lugnt och stillsamt. Ingen hade bråttom från bordet. De mängder som dessa två små personer åt talade sitt tydliga språk. Så nu vill jag bara säga följande. Jag har förstått att du är i ett fast förhållande. Men om du någonsin överväger att lämna det, gå vidare, så är jag tacksam om du åtminstone meddelar mig om saken.

Tyvärr var persiljan slut här hemma varför den i fiskgrytan fick ersättas av dill. Detta kan förstås ha medfört att jag fått en helt felaktig bild av Lotta.

Brand building

Kanske är det ett marknadsföringsknep. En listigt uttänkt strategi av en slipad butikschef. Eller ett medvetet byggande av varumärket noga planlagt av koncernledningen. Är det så att särskrivningar och illa formulerade skyltar får oss att tro att vi handlar på en ännu billigare butik än vi egentligen gör?

Eller är det bara så att jag är en besserwisser?

Frågan som avslutar inlägget ovan är av s.k. retorisk art och besvaras således av inläggsförfattaren själv. Eventuella kommentarer inriktar sig följaktligen på särskrivningars eventuella roll i marknadsföringen av en lågpriskedja och ingenting annat.

Köttslig lust

Vilken skillnad det är på kött och kött! I min lilla stad är man hänvisad till de vanliga matbutikerna om man vill köpa kött, förutsatt att man inte har kontakter förstås. Vilket jag inte har. Dock har har nu på kort tid fått chans att dels handla från Stockholms Butikskött, dels provat det som Scan kallar "Stjärnkött". I bägge fallen, särskilt det förra av dem, fick jag en perfekt välhängd bit ryggbiff. Köttet kommer från charolais, vilket tydligen är en ras som ger relativt magert kött. Kossorna föds upp Gotland och man verkar hålla en hög nivå på både foderkvalitet och djurhållning. Vid slakt håller man inte på med elstimulering och sådan skit utan köttet får istället hängmöras 12-15 dagar i kyl. Om det är mörningen eller det faktum att det rör sig om glada kor som gör köttet så gott, det är frågan. Glada kor är mitt tips.

Bilden visar en precis lagom stekt ryggbiff serverad med en sallad på gurka, avocado, körsbär, citron och olivolja. Salladen är inspirerad av min nyupptäckta idol Lotta.

Tre länder. Tre ostar.

Tre gäster gjorde mig sällskap i går då jag öppnade en flaska gott rödvin. En gammal åldrad fransman, en tuff finländare och en uppiggande positiv irländare.

Fransmannen var en krämig Roquefort. Ingen nyhet på ostmarknaden precis. Krämig och något söt är det denna ost som givit upphov till namnet på mögelsvampen Penicillum Roqueforti (vilken som hörs av namnet är släkt med penicillum notatum som är källan till penicillinet vi äter då vi fått halsfluss), som inte bara ger denna goda fårost sin smak utan även används till flera andra blåmögelostar. Bland annat till den svenska Roqueforten Bredsjö Blå, vilken jag tyvärr ännu inte smakat. Roquefort lagras i mellan tre månader och ett år i grottor vars väggar är täckta av ovan nämnda mögelsvamp.

Finländaren var ett kärt gammalt återseende för min del. Emmental har i Finland producerats i mer än 150 år. Den lär ha införts av en schweizisk mejerist som arbetade på Sippolas Herrgårdsmejeri. Jag förstår att det i era öron kanske låter som rysk champagne, men den finska emmentalern har faktiskt nått ära och berömmelse utomlands, t.ex. i World Championship Cheese Contest i Wisconsin, USA. Valio är den stora producenten och emmentalern görs i tre olika lagringar och därmed med olika stämpling - blå, röd och svart varav den sistnämnda är längst lagrad (minst 9 månader). Jag tycker att den finska emmentalern är mycket smakrikare än många schweiziska dito. Låt vara att de inte lagrats i någon kilometerlång grotta i Kaltbach. Som en bonus är osten laktosfri - se där en välkommen överraskning för våra svältfödda svenska laktosintoleranta!

Så till irländaren. Jag har något föraktfullt förknippat irländsk mat i Sverige med billig irländsk nötfärs på Willys och deras mörka goda öl. Tji fick jag. Cooleeney gör en mycket god camembertlikande ost utav komjölk. Står sig väl mot många vitmöglade konkurrenter från Frankrike. Rekommenderar er att prova denna om ni får möjlighet.

Om hon ändå var min hemmafru

Det var länge sedan jag hittade en ny blogg som hade så inspirerande recept och som var så intelligent och roligt skriven. Ett fynd helt enkelt. Har ni inte redan gjort det, så kolla in Lotta Lundgrens charmerande blogg: "Om jag var din hemmafru" - recept för alla oss som inte är tillsammans med henne.

Forza Glenn!

Minns ni när Carl Lewis satsade på en karriär som sångare och gav ut singeln "Break it up"? Om inte, klicka gärna på länken, videon är grym. Eller när Mats Wilander greppade guran och sjöng om att finna glädjen?

Listan över folk som utan självkritik och mer eller mindre framgångsrikt (ofta mindre) försökt byta spår och gå in i en helt ny karriär kan göras lång. Ofta är det idrottsmän som när de är några och trettio inser att karriären är över och då, med hjälp av rådgivare (av vilka några så här i efterhand borde skjutas) utan hämningar kastar sig i ett område som de haft intresse av men ofta helt saknat djupare kunskaper om.

Glenn Strömberg, den gamla fotbollshjälten, har ju redan visat att han hanterar kommentatorsrollen precis lika bra som den som mittfältare. Men då han gav sig in i matbranschen var vi nog många som ville skrika: "Break it up, Glenn!". Tji fick vi. Vikingen från Bergamo levererar nu nämligen en av de bästa torkade pastasorter som går att hitta i Sverige (red.anm.: personlig åsikt, till skillnad från allt annat här i Hemulens Kök som är att betrakta som sanning och rent objektiva fakta). Att Glenns spaghetti classico är lite tjockare än t.ex. Barillas märker man redan då man mäter upp mängden pasta i sin hand. Att det sedan finns folk som mätt upp tjockleken med skjutmått och jämfört med flera andra märken är en helt annan sak (host), det låter ju närmast fanatiskt. Tjockleken kompenseras av att pastan ska koka lite längre (10 minuter) men trots detta får man en fantastiskt god, precis lagom tjock spagetti som är perfekt al dente. Så, kör på, Glenn! Mer sådant. Men snälla, skippa eventuella planer på en framtid inom musiken.

Fotnot 1: Declaration of competing interests: Författaren till detta inlägg har inte erhållit några ekonomiska medel från tillverkaren av produkten (tyvärr). Inte nog med det, han fick t.o.m. köpa produkten själv. Däremot har han sedan tidig barndom traumatiska upplevelser kopplade till överkokt pasta med form av skojiga figurer (t.ex. pastahjul), varför han heligt svurit att förgöra alla som bidrar till spridningen av dylika avarter.

Fotnot 2: Tänk om Glenn hamnat i t.ex. Bayern Leverkusen istället för italienska Atalanta. Då hade han nu marknadsfört knödelmix och svål av gris i olika förädlade former. Herregud.

Tea-type

Även en inbiten kaffedrickare som jag kan mjukna och njuta av te om man serveras te från Kusmi. Ok, kostar en slant men teet erbjuder mycket smak per krona. Och burkarna är så vackra att man vill ha fler.

Ur askan i asken

Jag fick häromdagen ett smakprov på Kronfågels nya grillserie. Handlar om kycklingprodukter som levereras i en ask av folie, vilken man använder till att ha maten i då man grillar. Fördelen är onekligen att grillgallret inte blir smutsigt. Och jag avskyr att rengöra grillgallret. Smaken då? Jodå, jag tror kanske att jag hade lite för klen glöd i min grill, saknade den där knapriga grillade ytan på mina kycklingspett. Om jag köper det igen? Vet inte. Kanske. Kanske inte. Mest sannolikt inte. Skulle vara asken då.

Jag har druckit kärnor!

Jag har tidigare blivit häcklad för att jag använt konserverade tomater av undermålig kvalitet. Och eftersom jag i vanliga fall tycker att bra råvaror är det bästa receptet till framgång i köket så instämmer jag i viss mån i kritiken av mig själv. Receptet i fråga den gången var i och för sig ett riktigt långkok och ska jag vara ärlig så är jag tveksam om jag hade känt någon skillnad mellan Eldorados hela tomater (som faktiskt funkar bra till långkoksändamål) och tjusigare märken. Jag bor i en liten stad och urvalet av råvaror är ibland beklämmande dåligt. Jag tror att jag i ovannämnda fall blivit lite besviken på Kung Markattas tofu dagarna innan och därför dissade den blåa burk som likt en välklädd kusin från storstaden eskorterade Eldorados lantistomater till Hemköpshyllans kant. När det handlar om rätter där tomaterna ska uppträda mer naket, oskyddade av 600g gul lök och en pava rödtjut, tror jag att valet av märke har desto större betydelse. Lisa tipsade mig om Muttis tomater, som tydligen vunnit flera tester. Denna burktomaternas Ferrari finns nu att köpa även i min lilla stad och jag kan bara bekräfta vad redaktionen på "Allt om Tomat" redan kommit fram till - det är skillnad på tomat och tomat.

Med så goda råvaror kan även en så enkel rätt som denna stå upp och nästan kräva att i egenskap av måndagsmiddag få sällskap av ett glas vin:

Enkel tomatsås till pasta

Muttis passerade tomater, 370g
Olivolja
1 liten gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, skivade
1½ msk grönsaksfond
1 tsk socker
½ kruka färsk basilika
Svartpeppar från kvarn
Salt

Lök och vitlök fräses i oljan. Häll över tomaterna och de övriga ingredienserna och låt småputtra i fem minuter. Ta fram stavmixern och mixa tills såsen är slät. Salta vid behov. Servera med nykokt pasta och nyriven parmesan alternativt smula över chevre som jag gjorde.

Denna rätt är en mycket enkel rätt, en sorts överklassversion av pasta Bangladesh (dvs kokt spagetti med ketchup). Till skillnad från ketchupvarianten kan man med gott samvete ta ett glas vin till den här maten och den skänker dig också en skön känsla av att vara så där härligt kontinental.

Tamarind i min lilla kajuta

Tänk att även min lilla "invandrarbutik" nu håller sig med spännande saker som tamarind och sumac. De överraskar mig gång på gång med att ha ett förvånansvärt bra sortiment trots att man i skyltfönstret mest ser bosniska Nutellakopior och jättepaket med tvättmedel. Kanske är detta vad som behövs för att bryta min bloggdepression.

Min spenat har hittat en ny vän

Trädgården grönskar och det börjar komma upp rucola och rabarber i trädgårdslanden. Jag är verkligen ingen trädgårdsmänniska men visst är det en härlig känsla att i alla fall kunna plocka in egen rucola, kryddor som rosmarin, citrontimjan och liknande direkt från trädgården till köket då man lagar mat. Elin på Ragazze tipsar om Portulak som en variation till sommarens sallader. Jag fick en planta förra året men lyckades ha ihjäl den. Ska göra ett nytt försök i år.

Innan tiden för trädgårdsskörden är här får man köpa sin grönsaker. Igår utforskade jag smakkombinationen spenat och dragon. Riktigt gott faktiskt! Spenat som fräses i olivolja och hackad vitlök, färska champinjoner blandas i stekpannan, dragon, svartpeppar, salt och till sist en klick creme fraiche. Åt röran med en bit kyckling och tomater med balsamico och olivolja. Letade upp en öppnad flaska Errazuriz Chardonnay Viognier i kylskåpet. Fungerade.

Och på tredje dagen återuppstod han...

Jag vill på detta sätt dementera ryktena om mitt frånfälle. De är bara nästan sanna. Efter att ha ägnat dagen åt att borra 42 mm stora hål i botten på min båt fyllde jag på energidepåerna med timjankryddad fläskfilé, hemlagade potatischips samt en riktigt god salsa verde. Till det ett glas Ripasso. Att borra hål i botten på båten tar verkligen emot.

Godsaker från Provence

Se här vilka godsaker som levererades av min far då han återvände från sin semester i Frankrike. Jag tar tacksamt emot förslag på vad jag ska göra med dem.

Knödel från Japan?

Det här känns ungefär som att tala väl om tysk whiskey. Att berömma cognac från Serbien eller pizza från Polen. Men denna papardelle från Frankrike, Alsace, är verkligen outstanding. Ägg och durumvete. Behåller form och bra konsistens genom kokningen.

Jag ämnar inom kort göra en s.k. kulturresa över dagen till Tyskland. Jag ska då passa på att prova budgetwhiskeyn Statesman (också känd som Statoil-whiskey) för att se ifall den tyska whiskeyindustrin håller samma klass som den franska pastadito.

Upprörd x 2

Kvällstidningar, dessa kvällstidningar. För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta köpa dem eftersom jag tyckte att nivån på nyhetsrapporteringen ibland var sådan att man som journalist borde skämmas om man jobbade på någon av tidningarna. Inte för att jag någonsin varit en regelbunden läsare av vare sig Expressen eller Aftonbladet. Den enda gången jag nu bryter mitt löfte är när den lilla flickan knackar på min dörr. Hon som tjänar ihop lite extrapengar genom att på söndagarna gå runt i grannskapet och fråga "Vill du köpa Kvällsposten?". "Nej", tänker jag. "Ja tack" säger jag.

På aftonbladet.se kan man idag läsa rubriken: "Sjukhusmaten dög inte åt Reinfeldt". Underrubriken är: "På sjukhusrestaurangen fanns bara stekt sill". Sedan kan man få rösta om huruvida sill är ok som lunchmat eller inte. Om man bemödar sig med att läsa hela artikeln ser man att Reinfeldt antagligen aldrig ens fick veta att det serverades sill i sjukhusmatsalen. Istället var det sjukhusledningen som tyckte att sill var för tråkig mat att bjuda statsministern på och därför valde att istället beställa mat från en restaurang i närheten.

Upprörd 1: Vilket lågt trick för att framställa det som om Reinfeldt tyckte att sill var mat ovärdig honom.

Upprörd 2: En sjukhusledning som dagligen serverar alla gamla och sjuka mat som är för enkel/dålig för att serveras statsministern då han kommer på besök (troligen i syfte att verkligen få se hur det fungerar i den offentliga sjukvården, på plats). Så dumt! Reinfeldt, som är småbarnsförälder, har väl dessutom troligen som många andra av oss ätit sig trött på spagetti och köttbullar i omgångar.

(Upprörd 3: För att citera en person jag känner: "Folk vet inte vad som är gott och inte")

Det är möjligt att jag nu får hålla mig till att bara ge flickan en tia men tacka nej till själva tidningen. Situationen är lite besvärlig.

Min själ byter långsamt till sommardäck

Våren. Lika vackert som att blommorna slår ut och att träden börjar få blad och snart mer och mer börjar ge ifrån sig den där obeskrivligt vackra skira gröna färgen, lika vackert och underbart är det i en matintresserad persons ögon att uteserveringarna börjar plocka fram sina stolar och bord. Säsongens första utefika intogs för några dagar sedan på Café Greven i Karlskrona. T-shirtväder, fågelkvitter, kaffe och äppelkaka med vaniljsås gjorde att
helhetupplevelsen fick betyget "OK plus plus". Gud så härligt att snön och mörkret är borta. Min själ byter långsamt till sommardäck.

Hej, jag heter Oskar. Jag köper Mamma Scans ibland. (Alla:) Hej Oskar

Jag har flera gånger tidigare varnat för att som småbarnsförälder lätt hamna i snabbmakaronträsket, men också försvarat dem som hamnat där. Jag tar själv ett återfall då och då och jag skäms inte för att Mamma Scan ibland har hamnat i min shoppingvagn. Mer och mer sällan i och för sig men ändå - det är inget skamligt för en heltidsarbetande förälder att välja det enkla ibland. "Men herregud, hur länge tar det att laga en sats färs till köttbullar?", säger Bror Duktig. Inte särskilt länge är svaret. Bror Duktig bör dock vara medveten om för vems skull han väljer den mer omständiga vägen till köttbullarna, även en kväll då alla är trötta och middagen håller på att bli väldigt sen. För barnens? Äh, de bryr sig inte (åtminstone inte om de är så små som mina), de kan tvärtom tycka att färdigköpta är godare (jepp, sant). Självklart vill jag också att mina barn ska lära sig att tycka om hemlagat framför färdigköpt, att våga prova nya smaker och inte bli inskränkta i sitt val av mat. Min poäng är bara att om man efter en lång arbetsvecka väljer att busa och leka med barnen lite för länge innan maten istället för att stå vid spisen med långkoket så har man ofta prioriterat rätt. Kanske inte helt politiskt korrekt i matbloggsvärlden, vad vet jag. Om man däremot, som jag nu varit i tre dagar, är ledig och har mera tid för allt kan man ofta hitta kompromisser som gör att man äter mat som barnen gillar och som man själv tycker är helt ok. Ibland genom att ha smugit in en lite lyxig ingrediens som bara man själv vet om, ibland gör man det omvända och lagar en barnanpassad variant av en i grunden riktigt god rätt. Båda varianterna funkar.




Så, rapport från helgen. Innan Bolibompa drog igång kl 18 i fredags åt jag och flickorna en Paella Rapido, dvs en ytterst snabblagad och också barnanpassad paella. Det faktum att jag använde carnaroliris, saffran och en god olivolja gjorde att jag kunde köpa att skaldjuren (förutom räkorna) föll bort. Så till lördagen. En spagetti carbonara kan vara mycket godare och mycket tjusigare än den här varianten men denna tog 15 minuter att laga. Att den inmundigades ute i vårsolen och att västerbottenost och jägarbacon gav den en god smak och att barnen åt som två små hästar gjorde att alla mina krav på hur en lördagsmiddag bör vara uppfylldes av denna enkla rätt. Och så söndagen. Bjuder man någon annan på mat får man plötsligt en massa tid för sig själv i köket, mer manöverutrymme än man haft på länge. Möjligt således att laga något lite mer tidkrävande. Blev därför oxrullader fyllda med spenat, soltorkade tomater och parmesan samt aubergine med feta och tomat - båda modifierade men med inspiration från René Voltaire. Till det ris för den som önskar, en med rosmarin smaksatt chevrecreme och sallad. Mycket mycket gott.

Ett matvraks bekännelser

Solen har som några av er säkert noterat börjat gå upp igen efter att ha varit frånvarande i många månader. Och med det fylls blommor, gräs och träd med energi och livlust. På samma sätt märker jag att denna överdos av sol och ljus fått klorofyllet (?) i mina ådror att flöda. Livslusten återkommer och likt en björn som kryper ur sitt ide börjar jag återfå initiativförmåga och lust att göra saker. Tyvärr har 75% av energin gått åt till jobbet den sista månaden och de resterade 75% har barnen fått. På så sätt har bloggen motvilligt få lägga sig i ide och även det sociala livet har gått på sparlåga.

I helgen som gick noterade min stilkänsliga ådra att något var fel med min klädsel. Dunjacka och 15 grader går helt enkelt inte bra ihop. Med spenderbyxorna på tog jag mig till staden och till affärerna för att införskaffa mig ett stycke vårjacka. Så här i efterhand har jag ärligt talat ingen klar bild av hur det gick så snett. Av vad som egentligen hände. Då jag kom hem hade jag i vilket fall som helst ingen ny jacka, men däremot en kokbok av Mathias Dahlgren, ett utomordentligt gott danskt rågbröd, ett paket Grännaknäcke, en bit god Brie de Meaux, en bit Gruyere samt en smaskig italiensk cacciatore (den något obscena men goda salamin på bilden).

Denne Mathias Dahlgren (vårjackan nu bortglömd, reds.anm.) är banne mig ett fullkomligt geni. Ok, jag vet, ingen nyhet precis. Vi pratar om en kock som utsetts till "Kockarnas Kock" vid flera tillfällen och som gjort succé i Bocuse d'Or. Men ändå häpnar jag över vilka smaksensationer han bjuder på i sin bok Bon Lloc. Hittills har jag bara provat en modifierad variant av hans stekta sidfläsk med blomkålscréme och vinägersky (se bild). Bara blomkålscrémen är en smaksensation i sig och om ett tag, då ni glömt bort att jag skrivit detta, kommer säkert receptet här i Hemulens Kök i något annat sällskap än av just sidfläsket. Sidfläsket ja. Det kokas först tills det blir lagom mört och svalnar sedan i några timmar under press i kylskåp. Sedan steks det tills svålen får en knaprig vacker yta. Ett, för mig, nytt men lyckat sätt att använda en såpass enkel styckningsdetalj.

Om någon känner sig orolig för att jag nu går omkring i dunjacka och riskerar allvarig överhettning kan jag lugna er. Min trotjänare, den tunna GoreTex-jackan, hittades i garderoben tack och lov.

Jag blev stående vid drickaavdelningen, gapande...

Jag känner mig som ett Djurgårdenfan som nyss nåtts av beskedet att DIF och AIK ska gå ihop. Vilket svek. Hur ska man kunna skilja gott från ont i denna värld efter detta?