I Hemulens kök

En surdegsbagare här bor i staden...

2008-04-02T18:14:00.002+02:00

Äntligen!

Han landade i min lilla stad häromveckan, bagaren från Riddarbageriet. Och han har byggt bo. I hans fönster hänger inte pepparkakor och julgranssaker men däremot de vackraste baguetter mina ögon har skådat, knaprigt brunbrända. Surdegsbröd av flera sorter. Jag är förälskad. Ständigt finns surdeg till salu, av vete, råg eller dinkel. Och om man önskar köpa glutenrikt bagerivetemjöl kan man göra det genom honom.

I think this is the beginning of a beautiful friendship.

Kärleksförklaring till Lotta Lundgren

2007-06-23T18:50:00.001+02:00

Kära Lotta Lundgren. Två dagar i rad har jag nu lagat din mat. Först fiskgrytan med nypotatismash, sedan din genialiskt enkla men goda moussaka. Om du hade sett den familjelycka som uppstod kring bordet då jag och mina två flickor satte i oss maten. Lugnt och stillsamt. Ingen hade bråttom från bordet. De mängder som dessa två små personer åt talade sitt tydliga språk. Så nu vill jag bara säga följande. Jag har förstått att du är i ett fast förhållande. Men om du någonsin överväger att lämna det, gå vidare, så är jag tacksam om du åtminstone meddelar mig om saken.

Tyvärr var persiljan slut här hemma varför den i fiskgrytan fick ersättas av dill. Detta kan förstås ha medfört att jag fått en helt felaktig bild av Lotta.

Brand building

2007-06-23T18:36:00.001+02:00

Kanske är det ett marknadsföringsknep. En listigt uttänkt strategi av en slipad butikschef. Eller ett medvetet byggande av varumärket noga planlagt av koncernledningen. Är det så att särskrivningar och illa formulerade skyltar får oss att tro att vi handlar på en ännu billigare butik än vi egentligen gör?

Eller är det bara så att jag är en besserwisser?

Frågan som avslutar inlägget ovan är av s.k. retorisk art och besvaras således av inläggsförfattaren själv. Eventuella kommentarer inriktar sig följaktligen på särskrivningars eventuella roll i marknadsföringen av en lågpriskedja och ingenting annat.

Köttslig lust

2007-06-17T22:00:00.000+02:00

Vilken skillnad det är på kött och kött! I min lilla stad är man hänvisad till de vanliga matbutikerna om man vill köpa kött, förutsatt att man inte har kontakter förstås. Vilket jag inte har. Dock har har nu på kort tid fått chans att dels handla från Stockholms Butikskött, dels provat det som Scan kallar "Stjärnkött". I bägge fallen, särskilt det förra av dem, fick jag en perfekt välhängd bit ryggbiff. Köttet kommer från charolais, vilket tydligen är en ras som ger relativt magert kött. Kossorna föds upp Gotland och man verkar hålla en hög nivå på både foderkvalitet och djurhållning. Vid slakt håller man inte på med elstimulering och sådan skit utan köttet får istället hängmöras 12-15 dagar i kyl. Om det är mörningen eller det faktum att det rör sig om glada kor som gör köttet så gott, det är frågan. Glada kor är mitt tips.

Bilden visar en precis lagom stekt ryggbiff serverad med en sallad på gurka, avocado, körsbär, citron och olivolja. Salladen är inspirerad av min nyupptäckta idol Lotta.

Tre länder. Tre ostar.

2007-06-17T16:42:00.000+02:00

Tre gäster gjorde mig sällskap i går då jag öppnade en flaska gott rödvin. En gammal åldrad fransman, en tuff finländare och en uppiggande positiv irländare.

Fransmannen var en krämig Roquefort. Ingen nyhet på ostmarknaden precis. Krämig och något söt är det denna ost som givit upphov till namnet på mögelsvampen Penicillum Roqueforti (vilken som hörs av namnet är släkt med penicillum notatum som är källan till penicillinet vi äter då vi fått halsfluss), som inte bara ger denna goda fårost sin smak utan även används till flera andra blåmögelostar. Bland annat till den svenska Roqueforten Bredsjö Blå, vilken jag tyvärr ännu inte smakat. Roquefort lagras i mellan tre månader och ett år i grottor vars väggar är täckta av ovan nämnda mögelsvamp.

Finländaren var ett kärt gammalt återseende för min del. Emmental har i Finland producerats i mer än 150 år. Den lär ha införts av en schweizisk mejerist som arbetade på Sippolas Herrgårdsmejeri. Jag förstår att det i era öron kanske låter som rysk champagne, men den finska emmentalern har faktiskt nått ära och berömmelse utomlands, t.ex. i World Championship Cheese Contest i Wisconsin, USA. Valio är den stora producenten och emmentalern görs i tre olika lagringar och därmed med olika stämpling - blå, röd och svart varav den sistnämnda är längst lagrad (minst 9 månader). Jag tycker att den finska emmentalern är mycket smakrikare än många schweiziska dito. Låt vara att de inte lagrats i någon kilometerlång grotta i Kaltbach. Som en bonus är osten laktosfri - se där en välkommen överraskning för våra svältfödda svenska laktosintoleranta!

Så till irländaren. Jag har något föraktfullt förknippat irländsk mat i Sverige med billig irländsk nötfärs på Willys och deras mörka goda öl. Tji fick jag. Cooleeney gör en mycket god camembertlikande ost utav komjölk. Står sig väl mot många vitmöglade konkurrenter från Frankrike. Rekommenderar er att prova denna om ni får möjlighet.

Om hon ändå var min hemmafru

2007-06-17T15:40:00.001+02:00

Det var länge sedan jag hittade en ny blogg som hade så inspirerande recept och som var så intelligent och roligt skriven. Ett fynd helt enkelt. Har ni inte redan gjort det, så kolla in Lotta Lundgrens charmerande blogg: "Om jag var din hemmafru" - recept för alla oss som inte är tillsammans med henne.

Forza Glenn!

2007-06-04T18:23:00.000+02:00

Minns ni när Carl Lewis satsade på en karriär som sångare och gav ut singeln "Break it up"? Om inte, klicka gärna på länken, videon är grym. Eller när Mats Wilander greppade guran och sjöng om att finna glädjen?

Listan över folk som utan självkritik och mer eller mindre framgångsrikt (ofta mindre) försökt byta spår och gå in i en helt ny karriär kan göras lång. Ofta är det idrottsmän som när de är några och trettio inser att karriären är över och då, med hjälp av rådgivare (av vilka några så här i efterhand borde skjutas) utan hämningar kastar sig i ett område som de haft intresse av men ofta helt saknat djupare kunskaper om.

Glenn Strömberg, den gamla fotbollshjälten, har ju redan visat att han hanterar kommentatorsrollen precis lika bra som den som mittfältare. Men då han gav sig in i matbranschen var vi nog många som ville skrika: "Break it up, Glenn!". Tji fick vi. Vikingen från Bergamo levererar nu nämligen en av de bästa torkade pastasorter som går att hitta i Sverige (red.anm.: personlig åsikt, till skillnad från allt annat här i Hemulens Kök som är att betrakta som sanning och rent objektiva fakta). Att Glenns spaghetti classico är lite tjockare än t.ex. Barillas märker man redan då man mäter upp mängden pasta i sin hand. Att det sedan finns folk som mätt upp tjockleken med skjutmått och jämfört med flera andra märken är en helt annan sak (host), det låter ju närmast fanatiskt. Tjockleken kompenseras av att pastan ska koka lite längre (10 minuter) men trots detta får man en fantastiskt god, precis lagom tjock spagetti som är perfekt al dente. Så, kör på, Glenn! Mer sådant. Men snälla, skippa eventuella planer på en framtid inom musiken.

Fotnot 1: Declaration of competing interests: Författaren till detta inlägg har inte erhållit några ekonomiska medel från tillverkaren av produkten (tyvärr). Inte nog med det, han fick t.o.m. köpa produkten själv. Däremot har han sedan tidig barndom traumatiska upplevelser kopplade till överkokt pasta med form av skojiga figurer (t.ex. pastahjul), varför han heligt svurit att förgöra alla som bidrar till spridningen av dylika avarter.

Fotnot 2: Tänk om Glenn hamnat i t.ex. Bayern Leverkusen istället för italienska Atalanta. Då hade han nu marknadsfört knödelmix och svål av gris i olika förädlade former. Herregud.

Tea-type

2007-06-03T21:13:00.000+02:00

Även en inbiten kaffedrickare som jag kan mjukna och njuta av te om man serveras te från Kusmi. Ok, kostar en slant men teet erbjuder mycket smak per krona. Och burkarna är så vackra att man vill ha fler.

Ur askan i asken

2007-06-03T21:03:00.001+02:00

Jag fick häromdagen ett smakprov på Kronfågels nya grillserie. Handlar om kycklingprodukter som levereras i en ask av folie, vilken man använder till att ha maten i då man grillar. Fördelen är onekligen att grillgallret inte blir smutsigt. Och jag avskyr att rengöra grillgallret. Smaken då? Jodå, jag tror kanske att jag hade lite för klen glöd i min grill, saknade den där knapriga grillade ytan på mina kycklingspett. Om jag köper det igen? Vet inte. Kanske. Kanske inte. Mest sannolikt inte. Skulle vara asken då.

Jag har druckit kärnor!

2007-05-28T21:45:00.000+02:00

Jag har tidigare blivit häcklad för att jag använt konserverade tomater av undermålig kvalitet. Och eftersom jag i vanliga fall tycker att bra råvaror är det bästa receptet till framgång i köket så instämmer jag i viss mån i kritiken av mig själv. Receptet i fråga den gången var i och för sig ett riktigt långkok och ska jag vara ärlig så är jag tveksam om jag hade känt någon skillnad mellan Eldorados hela tomater (som faktiskt funkar bra till långkoksändamål) och tjusigare märken. Jag bor i en liten stad och urvalet av råvaror är ibland beklämmande dåligt. Jag tror att jag i ovannämnda fall blivit lite besviken på Kung Markattas tofu dagarna innan och därför dissade den blåa burk som likt en välklädd kusin från storstaden eskorterade Eldorados lantistomater till Hemköpshyllans kant. När det handlar om rätter där tomaterna ska uppträda mer naket, oskyddade av 600g gul lök och en pava rödtjut, tror jag att valet av märke har desto större betydelse. Lisa tipsade mig om Muttis tomater, som tydligen vunnit flera tester. Denna burktomaternas Ferrari finns nu att köpa även i min lilla stad och jag kan bara bekräfta vad redaktionen på "Allt om Tomat" redan kommit fram till - det är skillnad på tomat och tomat.

Med så goda råvaror kan även en så enkel rätt som denna stå upp och nästan kräva att i egenskap av måndagsmiddag få sällskap av ett glas vin:

Enkel tomatsås till pasta

Muttis passerade tomater, 370g
Olivolja
1 liten gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, skivade
1½ msk grönsaksfond
1 tsk socker
½ kruka färsk basilika
Svartpeppar från kvarn
Salt

Lök och vitlök fräses i oljan. Häll över tomaterna och de övriga ingredienserna och låt småputtra i fem minuter. Ta fram stavmixern och mixa tills såsen är slät. Salta vid behov. Servera med nykokt pasta och nyriven parmesan alternativt smula över chevre som jag gjorde.

Denna rätt är en mycket enkel rätt, en sorts överklassversion av pasta Bangladesh (dvs kokt spagetti med ketchup). Till skillnad från ketchupvarianten kan man med gott samvete ta ett glas vin till den här maten och den skänker dig också en skön känsla av att vara så där härligt kontinental.

Tamarind i min lilla kajuta

2007-05-19T16:53:00.000+02:00

Tänk att även min lilla "invandrarbutik" nu håller sig med spännande saker som tamarind och sumac. De överraskar mig gång på gång med att ha ett förvånansvärt bra sortiment trots att man i skyltfönstret mest ser bosniska Nutellakopior och jättepaket med tvättmedel. Kanske är detta vad som behövs för att bryta min bloggdepression.

Min spenat har hittat en ny vän

2007-05-07T12:46:00.000+02:00

Trädgården grönskar och det börjar komma upp rucola och rabarber i trädgårdslanden. Jag är verkligen ingen trädgårdsmänniska men visst är det en härlig känsla att i alla fall kunna plocka in egen rucola, kryddor som rosmarin, citrontimjan och liknande direkt från trädgården till köket då man lagar mat. Elin på Ragazze tipsar om Portulak som en variation till sommarens sallader. Jag fick en planta förra året men lyckades ha ihjäl den. Ska göra ett nytt försök i år.

Innan tiden för trädgårdsskörden är här får man köpa sin grönsaker. Igår utforskade jag smakkombinationen spenat och dragon. Riktigt gott faktiskt! Spenat som fräses i olivolja och hackad vitlök, färska champinjoner blandas i stekpannan, dragon, svartpeppar, salt och till sist en klick creme fraiche. Åt röran med en bit kyckling och tomater med balsamico och olivolja. Letade upp en öppnad flaska Errazuriz Chardonnay Viognier i kylskåpet. Fungerade.

Och på tredje dagen återuppstod han...

2007-05-01T22:10:00.000+02:00

Jag vill på detta sätt dementera ryktena om mitt frånfälle. De är bara nästan sanna. Efter att ha ägnat dagen åt att borra 42 mm stora hål i botten på min båt fyllde jag på energidepåerna med timjankryddad fläskfilé, hemlagade potatischips samt en riktigt god salsa verde. Till det ett glas Ripasso. Att borra hål i botten på båten tar verkligen emot.

Godsaker från Provence

2007-04-15T19:38:00.000+02:00

Se här vilka godsaker som levererades av min far då han återvände från sin semester i Frankrike. Jag tar tacksamt emot förslag på vad jag ska göra med dem.

Knödel från Japan?

2007-04-09T13:35:00.000+02:00

Det här känns ungefär som att tala väl om tysk whiskey. Att berömma cognac från Serbien eller pizza från Polen. Men denna papardelle från Frankrike, Alsace, är verkligen outstanding. Ägg och durumvete. Behåller form och bra konsistens genom kokningen.

Jag ämnar inom kort göra en s.k. kulturresa över dagen till Tyskland. Jag ska då passa på att prova budgetwhiskeyn Statesman (också känd som Statoil-whiskey) för att se ifall den tyska whiskeyindustrin håller samma klass som den franska pastadito.

Upprörd x 2

2007-04-04T20:21:00.000+02:00

Kvällstidningar, dessa kvällstidningar. För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta köpa dem eftersom jag tyckte att nivån på nyhetsrapporteringen ibland var sådan att man som journalist borde skämmas om man jobbade på någon av tidningarna. Inte för att jag någonsin varit en regelbunden läsare av vare sig Expressen eller Aftonbladet. Den enda gången jag nu bryter mitt löfte är när den lilla flickan knackar på min dörr. Hon som tjänar ihop lite extrapengar genom att på söndagarna gå runt i grannskapet och fråga "Vill du köpa Kvällsposten?". "Nej", tänker jag. "Ja tack" säger jag.

På aftonbladet.se kan man idag läsa rubriken: "Sjukhusmaten dög inte åt Reinfeldt". Underrubriken är: "På sjukhusrestaurangen fanns bara stekt sill". Sedan kan man få rösta om huruvida sill är ok som lunchmat eller inte. Om man bemödar sig med att läsa hela artikeln ser man att Reinfeldt antagligen aldrig ens fick veta att det serverades sill i sjukhusmatsalen. Istället var det sjukhusledningen som tyckte att sill var för tråkig mat att bjuda statsministern på och därför valde att istället beställa mat från en restaurang i närheten.

Upprörd 1: Vilket lågt trick för att framställa det som om Reinfeldt tyckte att sill var mat ovärdig honom.

Upprörd 2: En sjukhusledning som dagligen serverar alla gamla och sjuka mat som är för enkel/dålig för att serveras statsministern då han kommer på besök (troligen i syfte att verkligen få se hur det fungerar i den offentliga sjukvården, på plats). Så dumt! Reinfeldt, som är småbarnsförälder, har väl dessutom troligen som många andra av oss ätit sig trött på spagetti och köttbullar i omgångar.

(Upprörd 3: För att citera en person jag känner: "Folk vet inte vad som är gott och inte")

Det är möjligt att jag nu får hålla mig till att bara ge flickan en tia men tacka nej till själva tidningen. Situationen är lite besvärlig.

Min själ byter långsamt till sommardäck

2007-04-01T18:54:00.000+02:00

Våren. Lika vackert som att blommorna slår ut och att träden börjar få blad och snart mer och mer börjar ge ifrån sig den där obeskrivligt vackra skira gröna färgen, lika vackert och underbart är det i en matintresserad persons ögon att uteserveringarna börjar plocka fram sina stolar och bord. Säsongens första utefika intogs för några dagar sedan på Café Greven i Karlskrona. T-shirtväder, fågelkvitter, kaffe och äppelkaka med vaniljsås gjorde att
helhetupplevelsen fick betyget "OK plus plus". Gud så härligt att snön och mörkret är borta. Min själ byter långsamt till sommardäck.

Hej, jag heter Oskar. Jag köper Mamma Scans ibland. (Alla:) Hej Oskar

2007-04-01T18:10:00.000+02:00

Jag har flera gånger tidigare varnat för att som småbarnsförälder lätt hamna i snabbmakaronträsket, men också försvarat dem som hamnat där. Jag tar själv ett återfall då och då och jag skäms inte för att Mamma Scan ibland har hamnat i min shoppingvagn. Mer och mer sällan i och för sig men ändå - det är inget skamligt för en heltidsarbetande förälder att välja det enkla ibland. "Men herregud, hur länge tar det att laga en sats färs till köttbullar?", säger Bror Duktig. Inte särskilt länge är svaret. Bror Duktig bör dock vara medveten om för vems skull han väljer den mer omständiga vägen till köttbullarna, även en kväll då alla är trötta och middagen håller på att bli väldigt sen. För barnens? Äh, de bryr sig inte (åtminstone inte om de är så små som mina), de kan tvärtom tycka att färdigköpta är godare (jepp, sant). Självklart vill jag också att mina barn ska lära sig att tycka om hemlagat framför färdigköpt, att våga prova nya smaker och inte bli inskränkta i sitt val av mat. Min poäng är bara att om man efter en lång arbetsvecka väljer att busa och leka med barnen lite för länge innan maten istället för att stå vid spisen med långkoket så har man ofta prioriterat rätt. Kanske inte helt politiskt korrekt i matbloggsvärlden, vad vet jag. Om man däremot, som jag nu varit i tre dagar, är ledig och har mera tid för allt kan man ofta hitta kompromisser som gör att man äter mat som barnen gillar och som man själv tycker är helt ok. Ibland genom att ha smugit in en lite lyxig ingrediens som bara man själv vet om, ibland gör man det omvända och lagar en barnanpassad variant av en i grunden riktigt god rätt. Båda varianterna funkar.

Så, rapport från helgen. Innan Bolibompa drog igång kl 18 i fredags åt jag och flickorna en Paella Rapido, dvs en ytterst snabblagad och också barnanpassad paella. Det faktum att jag använde carnaroliris, saffran och en god olivolja gjorde att jag kunde köpa att skaldjuren (förutom räkorna) föll bort. Så till lördagen. En spagetti carbonara kan vara mycket godare och mycket tjusigare än den här varianten men denna tog 15 minuter att laga. Att den inmundigades ute i vårsolen och att västerbottenost och jägarbacon gav den en god smak och att barnen åt som två små hästar gjorde att alla mina krav på hur en lördagsmiddag bör vara uppfylldes av denna enkla rätt. Och så söndagen. Bjuder man någon annan på mat får man plötsligt en massa tid för sig själv i köket, mer manöverutrymme än man haft på länge. Möjligt således att laga något lite mer tidkrävande. Blev därför oxrullader fyllda med spenat, soltorkade tomater och parmesan samt aubergine med feta och tomat - båda modifierade men med inspiration från René Voltaire. Till det ris för den som önskar, en med rosmarin smaksatt chevrecreme och sallad. Mycket mycket gott.

Ett matvraks bekännelser

2007-03-26T22:04:00.000+02:00

Solen har som några av er säkert noterat börjat gå upp igen efter att ha varit frånvarande i många månader. Och med det fylls blommor, gräs och träd med energi och livlust. På samma sätt märker jag att denna överdos av sol och ljus fått klorofyllet (?) i mina ådror att flöda. Livslusten återkommer och likt en björn som kryper ur sitt ide börjar jag återfå initiativförmåga och lust att göra saker. Tyvärr har 75% av energin gått åt till jobbet den sista månaden och de resterade 75% har barnen fått. På så sätt har bloggen motvilligt få lägga sig i ide och även det sociala livet har gått på sparlåga.

I helgen som gick noterade min stilkänsliga ådra att något var fel med min klädsel. Dunjacka och 15 grader går helt enkelt inte bra ihop. Med spenderbyxorna på tog jag mig till staden och till affärerna för att införskaffa mig ett stycke vårjacka. Så här i efterhand har jag ärligt talat ingen klar bild av hur det gick så snett. Av vad som egentligen hände. Då jag kom hem hade jag i vilket fall som helst ingen ny jacka, men däremot en kokbok av Mathias Dahlgren, ett utomordentligt gott danskt rågbröd, ett paket Grännaknäcke, en bit god Brie de Meaux, en bit Gruyere samt en smaskig italiensk cacciatore (den något obscena men goda salamin på bilden).

Denne Mathias Dahlgren (vårjackan nu bortglömd, reds.anm.) är banne mig ett fullkomligt geni. Ok, jag vet, ingen nyhet precis. Vi pratar om en kock som utsetts till "Kockarnas Kock" vid flera tillfällen och som gjort succé i Bocuse d'Or. Men ändå häpnar jag över vilka smaksensationer han bjuder på i sin bok Bon Lloc. Hittills har jag bara provat en modifierad variant av hans stekta sidfläsk med blomkålscréme och vinägersky (se bild). Bara blomkålscrémen är en smaksensation i sig och om ett tag, då ni glömt bort att jag skrivit detta, kommer säkert receptet här i Hemulens Kök i något annat sällskap än av just sidfläsket. Sidfläsket ja. Det kokas först tills det blir lagom mört och svalnar sedan i några timmar under press i kylskåp. Sedan steks det tills svålen får en knaprig vacker yta. Ett, för mig, nytt men lyckat sätt att använda en såpass enkel styckningsdetalj.

Om någon känner sig orolig för att jag nu går omkring i dunjacka och riskerar allvarig överhettning kan jag lugna er. Min trotjänare, den tunna GoreTex-jackan, hittades i garderoben tack och lov.

Jag blev stående vid drickaavdelningen, gapande...

2007-03-17T23:18:00.000+01:00

Jag känner mig som ett Djurgårdenfan som nyss nåtts av beskedet att DIF och AIK ska gå ihop. Vilket svek. Hur ska man kunna skilja gott från ont i denna värld efter detta?

Puckogrotta

2007-03-13T22:56:00.000+01:00

Xtian på FastFoodLovers har bloggat om det schweiziska mejeriföretaget Emmi efter att, såvitt jag förstår, ha blivit erbjuden att smaka några av deras ostar. Han visste att berätta om deras kilometerlånga grotta i Kaltbach där tusentals ostar får ligga att mogna och utveckla smak. Fascinerande tanke onekligen! I Hemulens Kök har inte haft förmånen att få smaka Emmis ostar men med namnet i bakhuvudet hajade jag till häromdagen då jag i min lokala matbutik i ögonvrån noterade en förpackning märkt "Emmi". Det var en "ChocoLatte" från nämnda mejeri som bara stod där och insisterade på att bli köpt. Jag är, som några av er vet, tvåbarnsfar och ett gammalt trick då barnen börjar bli griniga under shoppingrundan är att köpa upp sig på några Pucko som man sedan kan avnjuta i bilen. Efterhand börjar man själv mer och mer uppskatta denna på-vägen-hem-Pucko och jag ska erkänna att det funnits gånger då jag köpt en bara till mig själv då barnen inte varit med. Fast det funkar liksom inte att bara köpa en påse chips och en Pucko; då är det ju uppenbart att det är till mig själv! Istället får det bli en del av en större inhandling där produkter med en tydlig vuxenpoäng (som t.ex. högrev, surkål och dinkelvete) agerar täckmantel. Känner man att misstänksamhet ändå väcks hos kassörskan kan man komplettera med ett "Du vet, barnen är i bilen, hehe" eller liknande. Anyway, många kanske tror att en Pucko alltid är en Pucko. Så är inte fallet. Förutom originalet så existerar kopian "Mu", den danska lågpriskonkurrenten (chokladdryckernas Parador) "Cocio" samt en uppsjö varianter med vuxenkänsla. Emmis ChocoLatte tillhör den sistnämnda kategorin. Tillverkad av "färsk schweizisk mjölk" och "den finaste schweiziska chokladen" är den en vuxen-Pucko som man kan köpa utan att känna sig tvungen att samtidigt bära hem ännu ett kilo högrev till frysen. Håll ögonen öppna; jag känner på mig att ett chokladmjölkstest kan dyka upp i Hemulens Kök mycket snart!

Då jag skulle sova på kvällen efter ovan nämnda inköp var det en tanke som malde i mig och höll mig vaken i timmar. Tänk om det också finns en kilometerlång Pucko-grotta i Kaltbach!

Panikwok

2007-03-12T20:38:00.000+01:00

Ragazze-tjejerna är orsaken till att I Hemulens Kök, mycket oväntat, figurerat i en mattidning på riksnivå. Herregud tjejer, jag kommer att behöva gå ner till halvtidsarbete nu. Jag insåg snabbt att det inte funkade med fiskpinnar eller korv/makaroner en dag som denna. Efter en stunds strosande runt i min matbutik blev det denna wok som fick mätta min mage. Min matbutik som för övrigt bygger om vilket gör att logiken enligt vilken varorna är utplacerade för närvarande brister något. På så sätt står t.ex. Fontanas olivoljor nu precis vid sidan av cykeldäck och ventiler (är det något ni brukar framföra som önskemål till affärerna, Max?). Hursomhelst, bovete har jag bloggat om innan; detta spannmål som i Ryssland används som grisföda har ju kvaliteter som gör det lämpligt inte bara för detta ändamål, utan också för blinier. Mitt förhållande till tofu har dock haft sina spänningar och konflikter. Nyttigt säger tofu. Lite smaklöst säger jag. Efter kvällens wok har vi det dock ganska bra igen, tofu och jag.

Tofuwok med rödkål och bovete, 2 personer

300 g tofu, jag använde tofu från Kung Markatta
4 cm färsk ingefära, finhackad
En rödlök, skuren i smala klyftor
4 cm röd chili, finhackad
En röd paprika, skuren i sådana bitar som man för tillfället har lust med
Ett kvarts rödkålshuvud
1½ dl helt bovete
100 g sockerärter
God japansk soya
Fisksås (Nam pla)
2 msk råsocker alt farinsocker
1 tsk sambal oelek
3 msk rapsolja till stekningen
Ev. salt

Tärna tofun och låt den marinera i 2 msk soya, 1 msk fisksås och 1 tsk sambal oelek. Koka bovetet i 3 dl vatten och ½ tsk salt tills allt vatten kokat in, tar ca 15 minuter. Koka sockerärterna några få minuter, skölj sedan av i kallt vatten i durkslag. De skall vara al dente. Då bovetet kokat klart, bred ut det på en stor tallrik och låt svalna. Jag saltade lite grann eftersom smaken var lite mesig. Hetta upp rapsolja i en gjutjärnswok. Börja med att steka chili och ingefära. Tillsätt lök och paprika och sedan sockerärterna och den marinerade tofun. Därefter rödkålen som du strimlat och det nu svalnade bovetet. Rör om och låt allt bli varmt så att kålen bli bara lite lite mjuk. Strö sedan över socker och smaka av med lika mängder fisksås och soya. Servera.

Globaliserad rödkål.

En wasabinöt är en wasabinöt är en va-sa-du-nöt?

2007-03-12T18:08:00.000+01:00

Ibland är det påtagligt att man får vad man betalar för. Visst finns det många undantag men ibland gör man nog klokt i att låta snålvattnet gå före snålheten. Exempel: Jag köpte igår en påse wasabinötter av märket Mixsnax. Billigt, visst. Tyvärr var det något fel på innehållsförteckningen. De hade missat att skriva att en huvudsaklig ingrediens i wasabiskiktet som nötterna var överdragna med var modell-lera. Åtminstone hade de en tydlig doft av sådan och även smaken väckte svaga minnen av pysselstunderna på dagis (passande nog är det den gröna modell-leran som dyker upp för ögonen medan tänderna krasar sig igenom nöten). Något besviken gjorde jag idag ett nytt försök och slog till på en påse wasabinötter från Exotic Snacks. Goda! Hade en tydlig, frisk och stark wasabismak. Mixsnax hemsida är under uppbyggnad. Det är förhoppningsvis även deras recept.

Enkelt~Gott

2007-03-08T20:38:00.000+01:00

Ibland är det enkla det goda. Som till exempel gårdagskvällens sena måltid. Precis lagom kokt pasta blandas med shitake fräst i en god olivolja tillsammans med strimlad chili och vitlök. Lite ruccola, små plommontomater och flagad parmesan kröner måltiden. Enkelt. Och mycket mycket gott.

Pörkölt or Gulyás - that is the question

2007-03-06T20:02:00.000+01:00

Gitto har tidigare bloggat om denna gryta med inpiration från ungersk matkultur. Jag vill mest stämma in i kören och hålla med om att den verkligen är värd att provas. Den marknadsförs som gulasch men jag vete tusan om det inte egentligen rör sig om en pörkölt. Gulasch (ung.: gulyás) är ju egentligen en soppa som finns i många varianter men där obligatoriska ingredienser verkar vara kött, paprika, lök och kummin. Det som i Sverige kallas gulasch är troligen i många fall mera likt det som i Ungern heter pörkölt, dvs en gryta med liknande ingredienser men som enligt många källor på nätet ändå "inte har många likheter med gulasch" (hur nu det är möjligt med så snarlika ingredienser).

Sammanfattningsvis verkar det finnas en hel del olika uppfattningar hur en äkta gulasch lagas och vad som egentligen bör kallas gulasch respektive pörkölt. Surkål ingår inte som ingrediens i majoriteten av gulaschrecepten jag sett men samtidigt har jag en gång lärt mig av en ungrare att surkålen "bara måste" vara med för att det ska bli gott. So, confused on a higher level, you might say.

Om någon ungrare eller icke-ungrare med en bestämd uppfattning om hur alla pörköltars moder ska tillagas läser detta är ni ytterst välkomna med synpunkter. Jag upplever att det finns ett slags pörkölt-vacuum som borde fyllas ut.

Dåliga slogans men ny kamera

2007-03-05T20:40:00.000+01:00

Företag med dåliga slogans finns det gott om. Ibland får man känslan av att det är kontorets "rolighetsminister" som fått uppdraget att fixa en klatschig slogan till den nya produkten eller för den nya reklamkampanjen. Ni vet, killen som är allmänt känd som jobbets roligaste kille, han som alltid drar de bästa skämten på personalfesten. Tyvärr tror jag att det här är orsaken till att nivån på vissa av dessa slogans är så beklämmande låg. Exempel: Bussföretaget Bergkvarabuss trollar med orden och inför sitt slogan "Flexibussitet". Ni hajar (flexibilitet i bussversion)? Är det inte urdåligt? Idag vid ostdisken på Konsum fick jag se ännu ett par exempel på tokroliga slogans. Bägge kommer från Ockelbo Ost (vars Tilsiter jag idag köpte). OK, håll i er. Nr 1: "Godare än goda" (en lite crazy anspelning på osten Gouda får man anta). Nr 2: Ockelbo Ost - nästan för god (stön).

Har ni några favoriter i denna djungel av slogans? Äger ni rentav några teorier om hur dessa lågvattenmärken blir till eller, än bättre, hur man kan förhindra denna miljöförstöring och kanske en dag se en bättre värld naklas?

För övrigt äger jag en ny digitalkamera. Och anser att Kartago bör förstöras.

Salvia och citron i mitt kök

2007-02-25T21:55:00.000+01:00

Laga Lätt är en tidning jag bara sneglat på lite grann då jag stått i kassakön på ICA. Jag har inte förstått om den handlar om mat som är lättlagad eller om det åsyftas mat för oss som behöver skärpa till oss lite grann inför Beach 07. Hursomhelst lät jag tanke gå till handling där i ICA-kön häromdagen: ett exemplar av tidningen hamnade i min kundvagn. Lite fånigt tyckte säkert kassörskan och mina vänner medkunderna eftersom kundvagnen i övrigt bara innehöll en kålrot, ett paket knäckebröd och en liter mjölk. Men men, de skulle bara veta (att mannen med kålroten till vardags frotterar sig med gräddan av Sveriges matbloggare, mooahahaaa!). I denna tidning fanns en drös recept, varav jag redan provat ett - chilispagetti men citron och kapris. Idén är att i olivolja fräsa strimlad chili, citroncest, kapris, vitlök som sedan smaksätts med citronsaft, peppar och salt. I denna fräs rör man sedan ner nykokt spagetti och severar t.ex. till en stekt eller grillad kycklingfilé med smak av citron och rosmarin. Gott. En idé som jag också snodde från Laga Lätt var en pizza där man istället för en standardmässig tomatsås använder smaksatt creme fraiche (vitlök och peppar) som grund i fyllningen. Jag gjorde inte pizzan precis som i tidningen utan valde istället att fylla min pizza med västerbottenost, rödlök och körsbärstomater. Då den kom ut ur ugnen garnerade jag den med prosciutto och blad av färsk salvia.

Trevlig tidning, kort och framför allt gott. För övrigt berättar de också om Jim Laheys knådfria bröd i det här numret. Och nästa nummer lär innehålla ett riktigt superreportage!

The casserole that dare not speak its name

2007-02-21T20:57:00.000+01:00

Så god den blev, grytan på lamm som jag lagade häromdagen. Men vilket lands matlagningstradition gjorde den egentligen anspråk på att vilja likna? Jag vet inte, men jag förstår mer och mer att färsk koriander verkligen behöver sällskap av syra, sötma och hetta för att blomma ut i sin fulla prakt. Och vilken trevlig sötma några torkade katrinplommon kan ge utan att hela rätten för den skull blir för lik mormors gamla söndagsspecial, fläskkarré med plommon. Jag har inget detaljerat recept att delge, frågan är om jag ens kan upprepa den med samma resultat. Men jag tog ett par skivor lammstek som jag hittade i min matbutik, delade dem i mindre bitar och lät dem gå ner i den heta olivoljan, med märgpipa och allt. Köttet fick sedan sällskap av tunna klyftor av rödlök och fint hackad färsk ingefära, rikligt med torkad spiskummin, gurkmeja och lite cayenne. Jag klippte också i rikligt med färsk koriander, hackade ett par gamla torra katrinplommon som jag hittade i skåpet och sedan tillsatte jag några få deciliter vatten och lite köttfond. Efter en timmes kokning gick skivad fänkål ner i grytan. Efter ytterligare en kvart och lite avsmakning med salt och råsocker var det klart. Oh, färska koriander, jag sjunger ditt lov.

Surkart, det är jag

2007-02-19T20:41:00.000+01:00

För inte så länge sedan köpte jag kimchi från Tistelvind, familjeföretaget från Östergötland som specialiserat sig på mjölksyrning av grönsaker. Jag tyckte den var riktigt god även om Elin därefter har rackat ner på den litegrann. Tydligen är den ingen hit att blanda med creme fraiche åtminstone. Idag stod jag där igen, framför hyllan i kyldisken och kikade på de fina burkarna från Tistelvind (vad i hela fridens namn är en tistelvind?). Hur sugen jag än var så hoppade jag över de mjölksyrade gurkorna (som säkert är hur goda som helst) och köpte istället en burk syrade morötter. Första provsmakningen gav betyget klart godkänt men jag får återkomma med en mera detaljerad recension senare.

OK, inser att namnet nog kommer från boken Flicka i tistelvind (Das Mädchen im Distelwind) av Walther Matthias Diggelmann.

Du och jag skorpan, del 3

2007-02-11T16:01:00.000+01:00

Varför bakar jag och bloggar om biscotti så ofta? Kanske för att jag egentligen inte är någon kak-kille och för att jag egentligen bara anser mig någorlunda bra på att laga mat och baka matbröd. Men biscotti är kanske undantaget. Det är inte en kaka i ordets riktiga bemärkelse utan mera en sorts litet tilltugg till kaffe. Och kaffe, det är däremot min grej. Mandelbiscotti har jag bloggat om tidigare. Och så har jag också provar Gittos variant med hasselnötter och choklad. Här följer nu en ännu mer chokladhaltig version som inte alls blev dum.

Chokladbiscotti med rostade hasselnötter

100 g mörk choklad av schysst kvalitet
3 ägg
2½ dl ljust muscovadosocker
4 rågade msk kakao
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
1 msk kallt kaffe
150 g hasselnötskärnor

Rosta hasselnötterna i en långpanna på 200 grader i ca 7 minuter. Lägg dem i en kökshandduk och "rulla" dem tills skalet lossnat. Vispa äggen tills de blir fluffiga. Tillsätt sockret och vispa lite till. Hacka nötterna och chokladen grovt och tillsätt dem till äggblandningen. Tillsätt övriga ingredienser och till sist mjölet. Knåda tills en jämn deg åstadkommits. Dela degen i tre delar och gör tre långa korvar som läggs på bakpapper på en plåt (folk med tendens till sjuka associationer kan här få se sin fantasi rusa iväg, men jag lovar, det blir gott ändå). Grädda i 150 grader i 35 minuter. Ta ut plåten och dela längderna i små skorpor med en vass kniv. Sänk ugnsvärmen till 50 grader. Låt skorporna torka i 30-45 minuter i ugnen. Låt ugnsluckan stå på glänt, ev. med hjälp av en smörkniv eller likande som håller upp den.

Huruvida muscovadosockret verkligen tillför något till skorporna eller om det mest är ett uttryck för ingrediensonani vet jag inte. Detta var hursomhelst sättet jag gjorde dem på.

Kejsarens gamla kläder duger bra

2007-02-10T23:00:00.000+01:00

Rostbiffen sattes in alldeles för sent i ugnen. Och den hade definitivt inte hunnit tina sedan jag tog ut den ur frysen. Ajdå. Middag kl 23.00 alternativt ändrade middagsplaner. Det blev det senare alternativet. Jag har, hör och häpna, aldrig provat att laga egen Ceasarsallad. Samtidigt är jag löjligt förtjust i denna maträtt och äter den så ofta jag bara får tillfälle. Idag skedde det. Jägarbacon hade jag hemma. Krutongerna fuskade jag med och köpte färdiga. Sardeller och romansallad och sedan var det bara att köra igång. Det måste finnas otaliga recept på ceasarsallad. Mitt var knappast det bästa men helt klart godkänt.

Kvittenkvitter

2007-02-10T22:35:00.000+01:00

Sötsaker. Har aldrig varit min grej. Jag plockade alltid ut de svarta godisarna ur vingummiburken. Chips och djungelvrål var min melodi. Ibland har jag funderat på om jag har Addisons sjukdom, därav saltsuget. Nåväl, marmelad har av samma orsak sällan hamnat i min kundvagn på Hemköp. Ett undantag, ska jag erkänna, har av och till varit marmelad på hallon och rabarber från Den Gamle Fabrik. Ett legitimt sätt ha sylt på ditt rostade bröd. Förrutom denna danska frukostsötsak finns det ytterligare en marmelad som jag kan se en plats för i mitt skafferi och det är St.Dalfours trevliga burkar. Utan tillsatt socker har de en lagom sötma som gör att de då och då syns på ostbrickor hemma hos mig. Den med fikon i synnerhet.

Igår provade jag ett annat sött tillbehör till ost, ett tillbehör som definitivt kommer att få följa med hem från butiken igen. Carne de membrillo heter på svenska kvittenbröd och är ett mellanting av marmelad och gelé. Huvudingrediensen är kvittenfrukt. Kvitten är ett lövträd som åtminstone tidigare var rätt vanligt även i Sverige. Frukten är lik ett äpple men har en träig smak och kan därför inte ätas färsk. Däremot kan den med fördel kokas till mos eller till just kvittenbröd. Gårdagens bricka med ostar innehöll bl.a. cabrales och manchego. Och jag kan intyga att kvittenbrödet och manchegon gick väldigt bra ihop. De blev förtjusta i varandra redan vid första presentationen och sågs sedan tillsammans hela kvällen. Jag har lovat att sammanföra dem igen.

Space fruit

2007-02-02T21:01:00.000+01:00

Idag lagade jag fisksoppa och till efterrätt Gino. Inte alls dumt faktiskt. Blandad frukt med riven vit choklad ovanpå som får gå i ugnen en liten stund. Dagens Gino innehöll jordgubbar, kiwi, päron, lite banan och sedan denna lustiga frukt som syns på bilden nedan. Har någon av er provat den? Drakfrukt är tydligen namnet. Den ser snarast ut som något från en science fiction-film och jag vågade inte vända ryggen till den av rädsla för att den skulle attackera mig bakifrån och suga ut min hjärna genom ett av sina känselspröt. Tack och lov skedde det aldrig. Tror jag.

Matkultur från Kalmar

2007-01-30T17:00:00.000+01:00

Helgens stunder i köket inspirerades av Gitto. Dels lagade jag hennes variant av Fesenjan. Mängder av valnötter användes och jag blev också av med granatäppeloskulden. Fontanas granatäppeljuice funkade utmärkt. Jag hade gärna bloggat en bild av denna urtypiska gryta från Kalmar, men dess likhet (till utseendet, puckon!) med minnesbilder från den senaste magsjukan förhindrar mig tyvärr från detta. Mindre känsliga läsare rekommenderas att kika på orginalet.

Jag fortsatte sedan på temat och gick vidare med hennes biscotti med hasselnötter och choklad. Chocolate chip explosion. Jäklar så smaskiga. OK, associationerna går kanske inte till en kväll vid medelhavet och ett glas vin santo men goda det är de. Rekommenderas varmt och kommer definitivt att lagas på nytt.

Vem var denna Bjarne?

2007-01-29T18:21:00.000+01:00

Det har varit mycket prat om bearnaisesås i matbloggosfären sista tiden. Jag inser nu att de flesta kokboksrecept på denna biffens bästa vän är svåra och som gjorda för att misslyckas med. Som gjorda för att reducera den hugade hemmakockens såssjälvförtroende till en liten skuren rest. Jag misslyckas förvisso med min bearnaisesås ibland men då alltid pga övermod. Jag har för många saker på gång samtidigt och negligerar för en stund den guldgula såsen och vips! Tråkigt. Dock vill jag påstå att man, om man gör den på mitt sätt, har de bästa förutsättningar att inte utan en viss lätthet imponera på middagsgästerna. Jag skippar smält smör och vispar istället ner kuber av rumstempererat smör. På så sätt håller man temperaturen nere och sedan är det bara att hålla kastrullen i luften en stund, sedan ner på plattan och värma en stund och så upp igen. Man ska ha muskelvärk i sin högra arm dagen efter.

Allt detta prat fick mig att inte kunna motstå att laga en biff med bearnaise idag. Som tillbehör min absoluta favoritvariant av potatis: Råstekt potatis i sällskap av likaså råstekt fint skivad rotselleri. Och med finhackad persilja som får gå med på slutet. Gud så gott!

Spännande ny produkt på Hemköp

2007-01-29T15:58:00.000+01:00

Och vintern kändes plötsligt som vår

2007-01-27T16:40:00.000+01:00

Lisa Förare Winbladh bjöd nyss mig (och alla andra intresserade) på en cyber-matkaravan runt Möllevångstorget i Malmö. Det känns som att ha fått en parlör inför utlandsresan. En karta inför skattjakten. Eller ett par schyssta samtalsämnen inför cocktailpartyt. Åh, Malmö, vänta du bara tills snön smälter och temperaturen orkar en bit över nollsträcket. Då du.

Mild curry med dito mottagande

2007-01-26T20:37:00.000+01:00

Årets kock 2007 är på gång. Bocuse d'Or har nyss gått av stapeln. En jury, priviligerad får man nog säga, får smaka de mest fantastiska rätter och sedan frossa i abstrakta liknelser, metaforer, klanka ner på detaljer eller helt enkelt himla lyriskt med ögonen och ösa ur sig superlativer över kockens genialitet. Hemma hos mig finns en jury som bedömer den mat jag lagar varje dag. Rätterna som förekommer är oftast lite enklare än i ovan nämnda två tävlingar och har dessutom inte så sällan anpassats litegrann utifrån juryns unga ålder (1.5 respektive 4 år). Jag tror också att min jury på många sätt är hårdare i sin bedömning. Uttryck som "jättegott" hörs ibland men man ska då veta att det betyder att rätten som just avsmakats fått högsta möjliga betyg. Rätter som enbart är goda kan ibland bli helt utan omdöme, de smakas under tystnad. Och juryn är inte heller blyg för att uttrycka sitt missnöje de gånger maten inte fallit den på läppen. Maten spottas då ut, åtminstone av den yngsta jurymedlemmen, eller ignoreras helt enkelt som föda och kladdas istället in i håret eller på omgivande möblemang.

Dagens provning förflöt under relativt lugna yttre förhållanden. Och soffan fick behålla sin ursprungliga färg, den skonades från gurkmejisering (tack och lov).

Mild vegetarisk curry med tofu, 4 port

Ett halvt blomkålshuvud
10 cm purjolök
2 vitlöksklyftor
En röd paprika
2 cm färsk ingefära
100 g sockerärter
200 g tofu
2 dl turkisk yoghurt
2 dl vatten
2 tsk majsstärkelse
1 buljongtärning
2 tsk torkad spiskummin
2 tsk torkad koriander
2 tsk torkad gurkmeja
½ krm cayenne
ev. salt
Olja till stekning

Skölj blomkålen och plocka den sedan i små buketter. Strimla purjolök och vitlök, skär paprikan i bitar. Fickhacka ingefäran och stöt den lätt. Tärna tofun. Hetta upp olja i en stekpanna. Stek blomkål, purjolök, vitlök, ingefära och paprika i ganska het panna i några minuter. Tillsätt sedan tofun och stek ytterligare någon minut. Lös majsstärkelsen i vattnet och häll ner det i pannan. Tillsätt yoghurt, sockerärter, smulad buljongtärning och kryddorna. Låt puttra 5-10 minuter eller tills blomkålen blivit lagom mjuk. Smaka av med salt vid behov. Servera med ris och bröd.

Juryns bedömning: Lilla My (1.5 år) låtsades först vara lite blasé och ignorerade maten för att demonstrera viss skepsis mot curryn. Dock mjuknade hon efter ett tag och åt med god aptit. Ett plus, tyckte hon, var att håret fick en så vackert gul färg då man drog i det med kladdiga fingrar. Mymlan (4 år) kommenterade tofuns lite gummiliknande konsistens men åt ändå med hyfsad aptit. "Inte jättegott, men ganska gott" var hennes samlade betyg. Kocken själv, Hemulen, gav betyget "helt OK". Men funderade sedan varför han lagat en sådan rätt då han ju vet att han föredrar sin curry lite starkare.

Snyggt från Österlen

2007-01-25T20:29:00.000+01:00

En snygg förpackning kan räcka en bra bit. Exempel på det är choklad från kshocolat, te från Kusmi t.ex. Till den gruppen kan nu även delikatesser från Charlie´s House räknas. Det lilla bageriet på Österlen drivs av Charlotte Kalén och hennes kompanjon. Charlotte är designer till yrket men lämnade huvudstaden och började baka knäckebröd och andra godsaker i sitt lilla bageri som är beläget i Onslunda, mellan Brösarp och Tomelilla på Skånes vackra östkust. Och det är väl därför etiketterna är så fina som de är. Och innehållet är inte dumt det heller. Skorporna med en fräsch ton av lavendel är inte fantastiska, men helt klart goda. Och visst gynnar man gärna ett litet bageri som detta!

Ord igen

2007-01-24T14:32:00.000+01:00

Man brinner bara en gång, sedan får man nöja sig med återsken.

Jag lagar mat, alltså finns jag till

2007-01-23T19:43:00.000+01:00

Dessa 16-20 timmar långa jourpass gör en verkligen lite seg dagen efter. Även om man sovit totalt fyra timmar uppdelat på tre tillfällen under natten så infinner sig inte det där riktiga stinget. Ofta kan jag tycka att dagen efter bara försvinner bort i ett slags meningslös lunk där man inte bidrar till vare sig BNP eller till att sätta något avtryck där man går. Idag ville jag i vilket fall som helst laga lite mat. Jag hade blandfärs hemma som behövde användas och så köpte jag en större mängd riktigt god serrano som också kom väl till pass. Till det hela serverades Johans fenomenala fänkålssallad.

Färsbiffar med feta, kapris och serrano serverat med en puré på potatis och jordärtskocka, 4 portioner

Biffarna:

400g blandfärs
½ gul lök, finhackad
3 skivor serrano, strimlad eller hackad
1 ägg
1 msk ströbröd (som får svälla en stund i en skvätt mjölk)
1-2 tsk salt (stek en provbit och smaka)
1 tsk torkad rosmarin, lätt stött
70 g fetaost (skuren i ½cm-stora tärningar)
1 msk kapris
Svartpeppar

Purén:

300 g jordärtskockor
300 g mjölig potatis
½-1 dl mellangrädde
En klick smör
Salt
Svartpeppar

Blanda alla ingredienser till färsen men tillsätt fetaosten sist så att den inte faller i alltför små bitar. Forma små biffar och stek i olivolja och smör. Skala potatis och jordärtskockor och skär i bitar. Koka i lätt saltat vatten ca 15 minuter eller tills bitarna är mjuka. Häll bort vattnet och låt ånga av en stund. Mixa sedan med stavmixer och tillsätt grädde tills purén fått önskad konsisten. Tillsätt till sist en liten klick smör för att göra purén riktigt smidig. Salta och peppra efter smak.

Lågaktiv

2007-01-22T13:19:00.000+01:00

Bloggen har legat i träda senste veckan. Jag skulle kunna skylla på vädret och de regionala strömavbrotten. Eller på vacklande kroppslig hälsa. Eller varför inte på det instabila politiska läget i mellanöstern. Sanningen är nog ändå bara att orken och tiden inte funnits för att samla ihop mig till att skriva om något som är åtminstone hyfsat läsvärt. Men bättring kan vara i sikte. Eon är nu på god väg att återställa strömförsörjningen i södra Sverige. Ett högtryck har siktats vid Dogger Bank. Och USAs nya mellanösternstrategi har förhoppningsvis tagit intryck av Bakergruppens rapport. Och jag känner lust att få laga något riktigt gott i veckan.

Gurglet i magen har upphört. Halleluja!

2007-01-17T19:55:00.000+01:00

Stormen Per drog fram genom min mage ungefär samtidigt som den gjorde ett par hundratusen personer i sydsverige strömlösa. Konsekvenserna i mig blev omfattande, grundläggande samhällsfunktioner slogs ut. Och jag har återhämtat mig med ungefär samma takt som Telia reparerar sitt nät. Långsamt. Att vakna i morse utan magont var en vacker känsla. Aptiten kändes dock fortfarande lite vissen och jag insåg direkt att här gällde det att rivstarta. Aptiten behövde startgas liksom, en provokation. Så trots att jag vet att omelett och rostat bröd + te kanske är mera traditionella former av "skonkost" så beslöt jag mig för att prova att göra en risotto som fick smaksättning av valnötter och en grönmögelost. Gorgonzola var nog tanken från början men istället blev det den riktigt goda franska osten Saint Agur. Det är en mögelost i klassisk stil där mögelsvampen Penicillum Roqueforti står för det gröna goda. Släktskapet med Alexander Flemmings Penicillum Notatum, ur vilken det första penicillinet utvanns, är säkert avlägset men ändå gav den här associationen säkert vissa placeboeffekter som var gynnsamma för mig. Bra mådde jag hursomhelst av maten. Bra! Jag är tillbaka i matchen.

Risotto med valnötter och Saint Agur

Använd grundrecept på risotto men uteslut svampen och gurkmejan. Då all vätska är tillsatt och risotton nästan är färdig rör du ner 50 g Saint Agur (eller annan god grönmögelost) och 50 g valnötskärnor (lätt sönderbrutna). Rör om lite grann så att osten smälter och gör risotton krämig. Till risotton åt jag helt enkelt en bit kycklingfilé som jag brynte och sedan lät gå färdigt i ugn på 175 grader till innertemperatur 67 grader.

I stormens öga

2007-01-14T19:15:00.000+01:00

40 sekundmeter i byarna. Både inuti mig och utomhus. Lika mycket som det mullrar i skorstenen och i takpannorna, lika mycket mullrar det nämligen i min mage. Kräksjukan light får man nog kalla det. Barnen har haft den fullt utvecklade formen och det var nog omöjligt att inte smittas. Som ni förstår så ligger jag av denna orsak lite lågt med bloggandet, inte minst vad det gäller att lägga upp nya recept. Som kuriosa kan jag berätta att jag pratade med min far i telefon tidigare idag. Strömmen hade just gått hos honom och hela hans lägenhet var mörk. Jag frågade om han hade någon mat hemma som han kunde laga åt sig nu då han var utan elektricitet. Det hade han. Han hade nyss varit iväg och handlat grejer för att äta en god råbiff! Perfekt mat för den strömlöse slog det mig. Strömlöse och magfriske ska det nog vara. Själv passar jag nog idag.

3 kg Aluminium

2007-01-12T20:14:00.000+01:00

Då och då köper man någonting som man efter hand bara tycker mer och mer om. Det kan vara en enkel sak som man helt enkelt tycker är vacker, användbar eller som gör ens hem finare och trivsammare. Så är det med Stumpastaken som jag köpte för några veckor sedan. Vilken skapelse. Gjord i returaluminium står den stadigt på bordet med sina tre kilon. Jag som aldrig brukar ha levande ljus hemma gör nu av med tio kronljus i veckan. Möjligen har det att göra med att jag nog aldrig upplevt en vinter så mörk och lång som årets. Och med att det inte ens ligger lite vit snö som både hade lyst upp världen utanför huset och också hjärtat och själen. Men även de mörkaste kvällar blir genomlidbara i ljuset från några ljus i min nya favoritpryl i hemmet. I det ljuset blir även en ensam middag trivsam, sidorna i boken man läser antar en behaglig gulaktig färg och doften av stearin ger en trevlig känsla i hemmet.

Bilden är lånad från Form Nasielsky och Stumpastaken är designad av Jonas Torstensson.

Citron magont

2007-01-10T21:00:00.000+01:00

Det är otroligt spännande att följa hur folk hittar hit till Hemulens Kök. Själv brukar jag ju gå via hallen och sedan ta till höger in till köket. Ni, kära besökare, tar helt andra vägar. Vissa tar vägen förbi någon av mina blogg-gudmödrar (ojoj, undrar vilken reaktionen blir på detta) Lisa, Maria&Helena&Elin eller Gitto. Andra googlar sig fram hit. Och vilka googlingar sedan! Jag är helt fascinerad. Att man kan komma hit då man letar efter "Tom Kha Gai ICA" är väl ok. Och att "Röd quinoa" och "Kimchi" leder en hit är ju snarast smickrande. Men om personen som sökte på "Citron Magont" hittade vad hon sökte, det undrar jag. Och vad tror ni att han som letade efter "Gul Hemul" egentligen var ute efter? Jag har ingen aning men risken är att Hemulens Kök inte kunde stå till tjänst med det som eftersöktes. En rolig sak är ju att man kan få träffar också på sådant som skrivits i kommentarerna. Tror att Gitto får ta på sig skulden för att den stackare som en sen kväll behövde och letade efter "Hemorrojdkräm" bara fick tips om hur man botar puffiga ögon vid bakfylla med denna, tydligen mångsidiga, undergörare på tub.

Reflektioner i köket

2007-01-08T23:09:00.000+01:00

Något tänkvärt då du tömmer diskmaskinen...

Bra knöl reder sig själv

2007-01-08T21:13:00.000+01:00

Stuvad potatis passar enligt mitt förmenande synnerligen bra i två olika sällskap; med gravad/rimmad lax och med riktigt goda isterband, om man nu har turen att komma över sådana. Det finns en uppsjö olika recept på stuvad potatis. Endel riktigt dåliga och några riktigt bra. Vissa föredrar kokt potatis som i princip blandas ner i en bechamelsås. Andra använder rå potatis och reder med lite vetemjöl. Jag tillhör dem som tycker att det blir riktigt gott om man låter potatisen själv reda stuvningen med sin stärkelse. Potatis är ju en pålitlig stärkelseråvara och det känns lite onödigt att behöva blanda in vetet när potatisen till fullo är kapabel att göra detta. Knepet är bara att skära potatisen i tillräckligt små bitar. Ju större total yta, desto mera stärkelse släpper potatisen ifrån sig (tänkte dra någon osmaklig parallell till tarmludd men väljer ändå att avstå). Vissa menar att man dillstuvar till lax och använder persilja till isterband. Jag tycker så mycket om dillsmaken att jag kör dill till bägge tillbehören. Dessutom hädar jag kanske genom att använda svartpeppar till en traditionellt vitpepparkryddad potatisrätt. Allt annat än helmjölk är att glömma då man stuvar potatis. Gottegrisen överväger till och med att ersätta en halv dl mjölk med lika mycket grädde.

Dillstuvad potatis, 2-3 port

650 g mjölig potatis (jag valde King Edward)
40 g smör
3½ dl helmjölk
ca ½ tsk salt
Svartpeppar från kvarn
En knippe dill

Skala potatisen och skär den i ca 2 cm stora bitar (inte större). Smält smöret i en gryta, gärna en med non-stick beläggning typ teflon. Tillsätt potatisen. Låt fräsa i smöret på måttlig värme i 5 minuter tills potatisen blivit lagom klibbig. Den ska inte brynas. Tillsätt sedan mjölken. Låt sjuda långsamt under lock i 20-25 minuter. Potatisen ska vara mjuk men helst inte ha förvandlats till mos. Tillsätt salt och grovt hackad dill. Peppra. Smaka av vid behov med mera salt och peppar. Späd med lite mjölk om stuvningen är för fast. Servera med rimmad lax alternativt goda isterband, inlagd rödbeta och en kall öl.

Kall öl fungerar även till laxalternativet (reds.anm.)

Fänkoholism

2007-01-06T23:45:00.000+01:00

Fänkål är en lätt beroendeframkallande grönsak tror jag. Jag skulle inte vara förvånad om den visar sig innehålla några opiatbesläktade substanser eller liknande. För när man väl börjat köpa den så fortsätter man. Ibland kommer tack och lov en massa arbete över en och man tvingas äta snabbmat ute några dagar. Eller så åker man bort en vecka. Eller så är säsongen bara fel och fänkål går plötsligt inte att uppbringa. OK, lite småskakig är man väl i några dagar men sedan så lugnar sig det hela och man ser inte längre fänkålsstånd i allt man konfronteras med i omgivningen (fabrik med skorstenar, hjärtat med de stora artärerna eller säckpipa). Sedan gör man det klassiska felet; "Att smaka lite måste väl vara ofarligt". Och så börjar det hela om från början igen. Idag lagade jag en laxsoppa med fänkål.

Laxsoppa med fänkål, 4 port

600 g laxfilé
1 stor gul lök
1 liten vitlöksklyfta
1 stort fänkålsstånd
1 tsk körvel
1,3 L vatten
2½ dl torrt vitt vin
6 msk fiskfond
2 plommontomater, skållade och skalade
150 g sockerärter
1 dl vispgrädde
1 lagerblad
Salt
Svartpeppar
Olivolja

Hacka löken och vitlöken. Skär fänkålen i tunna klyftor. Tärna de skållade tomaterna. Skär laxen i kuber. Skölj sockerärterna. Fräs lök och vitlök i oljan tills de blir mjuka och lite genomskinliga. Tillsätt sedan fänkålen och stek ytterligare en minut. Tillsätt sedan vinet, vattnet och fiskfonden samt körveln och lagerbladet. Låt koka i 20 minuter. Tillsätt sockerärterna och låt soppan koka 5 minuter till. Sedan är det laxens och tomaternas tur att gå i grytan. Efter ytterligare 5 minuters koktid bör soppan vara i princip klar. Ta grytan från plattan. Rör ner grädden och smaka till sist av med salt och peppar.

Jag serverade soppan med en klick chèvrecrème och som tilltugg lagade jag toast med Allerums prästost.

Risipytti

2007-01-05T23:39:00.000+01:00

Idag lagade jag Jessicas Kow Pat. Enkelt och gott och med en tydlig smak av sydostasien. Det här kan kan mycket väl bli en av de återkommande rätterna i vardagsrepertoaren. Barnen åt med god aptit trots viss chilistyrka. Roligt! Rätten kan säkert varieras i oändlighet.

Dagens kloka ord

2007-01-05T08:00:00.000+01:00

"På varje ställe där en människa gått finns ett minne av henne. Det är osynligt för de flesta, men för dem som känner och älskar den där människan är det en alldeles tydlig bild som de ser framför sig varje gång de går förbi. Så länge de älskande människorna finns kvar så finns också bilden kvar, också när hon som gått där råkat dö. Det är därför det ibland stiger en plötslig värme från gatan där vi går. Det är minnet av alla andra människor som gått där och älskat och hatat och hoppats och plågats. Kom ihåg det, snälla du: så länge någon vet att vi gått här och så länge någon minns oss med värme så bär gatorna våra namn".

Kjell Westö, ur "Där vi en gång gått"

The Catcher in the Rice

2007-01-03T21:30:00.000+01:00

Risotto är den perfekta "vad-ska- vi-äta-idag-vi-har-ingenting-hemma"-rätten. En räddare i nöden. En maträtt med norditalienska rötter som kan tjäna som både vardagsmat och som del i en festlig bjudmiddag. Den kan varieras i oändlighet. Obligatoriska ingredienser är egentligen bara ett ris av god kvalitet, buljong och gärna också parmesanost.

Riktigt accepterade rissorter för risottokokning är egentligen bara arborio och carnaroli (och eventuellt de i Sverige mindre vanliga baldo och vialone nano). Kännetecknande för dessa är att de är rundkorniga sorter som har en förmåga att absorbera en stor mängd vätska utan att resultera i en gröt. Såvitt jag förstår är denna förmåga beroende av att riskornets yttre är väldigt tätt och har en hög halt av stärkelse. Avorioris, som kanske är lättare att få tag på i Sverige, är egentligen en rissort som i grunden inte lämpar sig särskilt bra för risotto. Genom en förbehandling under högt tryck (=parboiled, jmf Uncle Bens långkorniga ris) tränger den mineral- och vitaminhaltiga "silverhinnan" in i kornet som då får en hård yta. Det färdiga avorioriset fungerar därför bra, i min mun faktiskt utmärkt, till risottokokning (avorio och arborio må låta som besläktade ord men avorio är italienska för elfenben, syftande på risets färg, medan Arborio är en ort mellan Turin och Milano där rissorten troligen har sitt ursprung).

Tillredningen börjar som bekant med att lök får fräsa i olja eller smör och att riset sedan tillsättes och får fräsa med (= tostatura, rostning). Tanken är dels att risets yttre stärkelsetäta skikt ska härdas och dels att smak från löken ska tränga in i kornet. Efter detta tillsättes buljong, eller allra först en skvätt vitt vin om man tänker laga fin-risotto. Buljongen ska tillsättas i små skvättar och få koka in under omrörning innan mera vätska tillförs. Exakt varför detta resulterar i en bättre risotto är jag inte helt säker på men min teori är att man vill ha en så smakrik och koncentrerad vätska som möjligt eftersom denna ju ska tränga in i riskornet och ge det smak. Av samma orsak kan man tidigt i kokningen, t.o.m. redan under tostaturan, tillsätta eventuella ingredienser som man önskar skänka smak åt riset, t.ex. svamp, fänkål eller liknande. Då risotton kokat klart tillsättes riven parmesanost. Vissa menar att detta lämnas bort om risotton lagas på fisk eller skaldjur men jag vete tusan om det är ett bra råd. Det finns även ett par andra ostar som kan fungera som alternativ till parmiggiano reggiano / grana padano.

Som sagt, variationsmöjligheterna är oändliga och risotto kan föra sig i både enklare och finare sällskap, allt beroende på tillagningssättet. Till fin-risotton låter man lite torrt vitt vin ånga bort innan man börjar späda med buljongen. Till ful-risotton (vardagsvarianten) skippar man vinet och kanske också späder med större skvättar buljong åt gången (eller rentav, gud förbjude, häller i allt på en gång!).

Idag åt jag en risotto med svamp. Jag använde torkade trattkantareller som jag blötlade kort innan tillagningen. I kylskåpet hittade jag några champinjoner som jag smörstekte och tillsatte vid serveringen. Som tillbehör ugnsbakade jag fänkål.

Gul svamprisotto, 2-3-4 portioner beroende på om den serveras ensamt eller som tillbehör

1 gul lök
3 dl avorioris
6 dl vatten (ca 8-9 dl om du använder carnaroli eller arborio)
2 msk grönsaksfond
Torkade trattkantareller, en liten näve (blötläggs i en del av vattnet en stund innan tillagningen)
Champinjoner
Olivolja
Gurkmeja (torkad)
Parmesanost
Bladpersilja
Salt
Svartpeppar från kvarn

Hetta upp en gryta, gärna med någon form av non-stickbeläggning. Fräs hackad lök i en skvätt olja. Tillsätt efter någon minut riset och rör om så det blandas med oljan. Tillsätt gurkmeja, mängd beroende på hur gul du vill att din risotto ska bli. Låt fräsa i ytterligare någon minut. Tillsätt sedan en skvätt buljong (vatten + fond), kanske en deciliter. Låt koka in och rör om regelbundet så att riset inte fastnar i botten. Jag tillsatte också den lätt blötlagda svampen inklusive spad i det här skedet. Upprepa sedan i omgångar tills all buljong är i grytan. Riset får förstås inte bli torrt men ska heller inte bada i vätska. Glöm inte bort att röra om regelbundet! Efter ca 20 minuter har du förhoppningsvis en krämig risotto framför dig. River ner parmesan. Salta vid behov. Peppra. Blanda i grovt riven bladpersilja. Stek champinjonerna i smör, salta och peppra och tillsätt vid serveringen.

Vad sägs om risotto med stekt sparris och mascarpone eller gorgonzola och valnötter eller rucola och chevre...

Nostalgisk comeback

2007-01-02T12:31:00.000+01:00

Smakade inte Coca-Cola bättre förr, då den såldes i glasflaska?

(Men å andra sidan; var inte somrarna då också somrigare, Limahls frisyr coolare och den lokala pulkabacken högre?)

"Var hittar jag de nygräddade pannkakorna och de löskokta äggen?"

2007-01-02T12:30:00.000+01:00

Varför ser mitt frukostbord allt oftare ut så här?

I'm in deep kimchi

2006-12-28T22:10:00.000+01:00

Den koreanska nationalrätten har länge lyst med sin frånvaro i livsmedelsbutikerna i min lilla stad. Tills idag. Jag rullade fram min kundvagn i jakten på någon väldigt ordinär krydda i kryddhyllan på Coop. En liten oförsiktig blick åt höger och där stod den, burken. Kärlek vid första ögonkastet. Kimchi. Mjölksyrade asiatiska grönsaker som fått lite hetta av chili. Har någon av er provat denna svensktillverkade kimchi av märket Tistelvind? Fräsch tycker jag och KRAV-märkt dessutom. Jag lagade en wok med kyckling, ingefära, kimchi, salladslök, torkad shitake och vitlök. Gott. Riktigt gott.

Grännaknäcke - Hemulen 1-0

2006-12-27T23:20:00.000+01:00

Ok, ok Grännaknäcke. Ni klarade er den här gången. Ett noll till er, men jag nafsar er i hasorna! Och ger inte upp.

Körde Gittos basrecept med 1/3 grovt rågmjöl, 1/3 fint rågmjöl, 1/3 vetemjöl. Rostad kummin som kryddning. Blev gott men mera som knäckepitabröd liksom. Bara att börja om på nytt....mera rågmjöl nästa gång. Och så köpa kruskavel.

Rekommenderas av Sveriges Tandläkarförbund

2006-12-26T19:15:00.000+01:00

Wasa Sport i alla ära. Vill man ha ett riktigt gott knäckebröd får man baka det själv eller så köper man detta goda bröd från Grännaknäcke. Gjort på stenmalet rågmjöl, vetemjöl, linfrö, sesamfrö, jäst och salt smakar det så hemmalagat som det bara kan göra, utan att vara det. Att det sedan kostar ca 4 kr skivan gör att jag överväger att försöka använda Gittos basrecept och modifiera det lite. Jag återkommer om det senare. Eller så gör jag det inte. Gör jag det inte så kan ni utgå från att resultatet av hembaket inte fått mig att överge Grännaknäcket.

Hmm, vad kan det tänkas kallas då man i sin strävan efter att bli mutad av någon redan i förväg utför den handling som hade varit motprestationen för bestickningen? Retroaktiv muta? Eller bara nyttig idiot? Hursomhelst, om någon från Grännaknäcke läser detta så vill jag bara framhålla att jag nu recenserat två av era produkter, med bild och allt dessutom. Om ni tycker det är lika lovvärt som jag själv tycker, så tveka inte utan maila mig så skickar jag mitt bankkontonummer.

Lättjefylld ost

2006-12-25T21:00:00.000+01:00

Eder kritiske granskare av ostar, mejeriprodukternas motsvarighet till Sverker Olofsson, är tillbaka. Utan att helt ha kommit över det där med morgon- och kvällsmjölk rusar jag nu med huvudet före in i blåmögelavdelningen på denna smaklökarnas Golgatavandring (vad?? varifrån dök det ordet upp? nåväl...). Turen har nu kommit till Spanien, Asturien närmare bestämt. Medan de franska mjölkbönderna i Franche-Comte ställer sina klockor två gånger om dygnet för att komma ihåg att mjölka sina kossor, så att de får två olika kvaliteter på mjölken, har deras spanska kolleger gjort precis tvärtom. Mañana-varianten liksom. De ger fullkomligt f*n i när på dygnet mjölken är mjölkad. Och de rentav sk*ter i om det är ett får, en get eller måhända en ko som står framför dem då de böjer sig fram för att nå spenarna. Alltihop blandas i samma kärl, mjölken från dessa tre djur. Sedan formar de ganska små, cylindriska ostar som de ställer in i grottor. Och där får de stå att mögla. Mögelkulturen behöver inte ens injiceras i osten som brukligt är, utan den med svenska mått mätt mycket låga sanitära standarden i spanska grottor gör att ostarna blir gröna snabbare än en chorizo som du köpt i kort-datum-avdelningen på Konsum. Kan det bli enklare? Resultatet är osten Cabrales (se bilden).

Och hur smakar den då? Är det verkligen skillnad på om en ost möglar i en dammig gammal spansk grotta eller om det sker i ostdisken på ICA? Berättigade spörsmål säger den rationella sidan av mig. Att fråga sådant är dumheter, säger matnörden. Men, herre, jag har sett ljuset. Wow! Maken till fyllig smak har jag knappt någonsin upplevt. Förlåt mig alla asturiska grottor. Ni gör ett kanonjobb!

Att lära mig huruvida osten heter Cabrales, Calabres eller Carables har tagit mig hela julen. Små roliga minnesregler för att bättre komma ihåg detta tages tacksamt emot.

Vad Hemulen gör om julen, del 2

2006-12-24T11:07:00.000+01:00

Den ser inte mycket ut för världen, den goda goda potatislådan som kom ut ur ugnen för en stund sedan. Men den är ett obligatoriskt inslag på julbordet hos mig. Lite söt och fyllig potatissmak gör sig bra till skinkan. I Finland äter man denna samt kålrotslåda och morotslåda på julen. Morotsvarianten har aldrig fallit mig på läppen men kålrotsdito är kanon.

Potatislåda

2 kg mjölig potatis
4 msk vetemjöl
1 msk socker
7 dl mjölk
3 msk smör
3 tsk salt

Koka potatisen med skalet på och utan salt. Skala dem då de fortfarande är varma. Mosa potatisen med en stöt och tillsammans med vetemjöl och socker. Låt sedan stå ett antal timmar. Gärna över natten, men annars räcker 3-4 timmar ganska bra. Blanda sedan i de övriga ingredienserna och kör med elvisp tills det blir en ganska jämn tjock smet. Fyll två smorda formar, alternativt aluminiumformar som jag valde. Låt grädda i ugnen på 150 grader i 3½-4 timmar. Ät och njut.

Vad Hemulen gör om julen, del 1

2006-12-23T21:22:00.000+01:00

Det börjar arta sig. Julmaten är snart förberedd och klar. Då det lackar mot jul dammar jag alltid av lite gamla recept från några gamla nummer av Allt om Mat och ett par andra mattidningar. Trots Ondskans tidigare uppmaning om att ta med Lisas äggcurry på årets julbord så fegade jag ur och maten blir nu precis så traditionell som den brukar vara. Sillen är nu klar, lagade två sorter. Den klassiska med mycket rödlök, kryddpeppar och vitpeppar, lagerblad, ättika och socker är verkligen en höjdare. Finns ingen orsak att försöka modifiera det receptet. Funderar på att försöka mig på Marias chilitryffel nu. Potatislådan är i ugnen. Även om det förstås är alldeles för sent för någon att laga en sådan nu, så kommer jag ändå att återkomma med receptet eftersom den är ett så utmärkt tillbehör till skinkan.

Mjölmålla, kära mjölmålla

2006-12-21T21:14:00.000+01:00

Den ser inte särskilt vacker ut, quinoan jag lagade till middag idag. Var ingen stylad variant lämplig som bjudmat. Nej, var mera skapt för en ensammiddag och passade bra som uppladdning inför julens stora sjöslag vad gäller mat. Röd quinoa som rostats lätt i torr panna och sedan kokats. Smaksatt med zestat citronskal, Fontanas goda olivolja från Lakonia, vitlök, rödlök och lite cayenne. Sedan i med skivor av riktigt god chorizo och plommonkörsbärstomater. Tänk så roligt att få upptäcka ett helt nytt baslivsmedel! Quinoan är fräsch och god och roligare än t.ex. couscous och bulgur tycker jag. Att den dessutom har ett så fånigt namn som mjölmålla på svenska gör det hela ännu bättre.

Vad håller jag på med!? Jag som borde lägga in sill och förbereda julmat!

Samvetebröd

2006-12-21T00:02:00.000+01:00

Idag bläddrade jag i "Kärlek, oliver och timjan" och märkte att boken innehöll ett brödrecept som är exakt som mitt standardrecept för lantbröd, men med tillskott av 2 dl fiberhavregryn. Jag har provat baka lantbrödet med dinkel, vetemjöl special med fullkorn och nu alltså denna variant. Är inte orginellt på något sätt. Men enkelt och ganska gott!

Havrebaguetter, 4 st

25 g jäst
2 rågade tsk salt
1 msk flytande honung
6 dl ljummet vatten
2½ dl fiberhavregryn
10 dl vetemjöl

Lös jästen med saltet i en stor bunke. Tillsätt honungen och sedan vattnet. Rör ner havregrynen och tillsätt till sist mjölet. Enligt receptet skall man i princip bara behöva röra ihop det hela med en trägaffel, men jag tycker att viss bearbetning med maskin kan vara värt mödan. Åtminstone om man använder vetemjöl special vilket jag gjorde, då kan man få fram underbar glutentrådighet i brödet. Låt jäsa i bunken 1-2 timmar. Häll sedan försiktigt ut degen på mjölat bakbord. Knåda inte! Dela degen i 4 delar och dra ut delarna till formen av baguetter. Vill man skoja till det kan man vrida dem (som på bilden) då man flyttar dem till bakplåten. Grädda i 250 grader i 15 minuter, sänk sedan temperaturen till 150 grader och grädda ytterligare 15 minuter.

Placera gärna en liten ugnsfast skål på plåten med ett par isbitar i och låt den gå med i ugnen. Bidrar till en bra yta på brödet. Tvivlar på att brödet blir så mycket nyttigare pga havregrynen men det känns bra för samvetet åtminstone.

En rejäl beta

2006-12-19T20:45:00.000+01:00

Någonting har hänt i rotsaksvärlden. Rödbetan, denna ganska tillbakadragna och lågmälda rotfrukt, har på sista tiden tagit steget fram i rampljuset. Plötsligt står den där framför strålkastaren, utan darrande ben, stolt och ständigt iförd nya kreationer. Eller så är det jag som är så trög att jag inte märkt det innan. För mig är nämnda rotfrukt kanske framför allt förknippad med borsjtjsoppa och känd som oundgängligt tillbehör till pyttipanna (och isterband i viss mån). Men mer och mer dyker nya trevliga rödbetsrecept upp. "Rostad rödbeta med wasabikräm och valnötssallad" eller "Rödbets- och granatäpplesallad". "Rödbets- och chokladkaka". Det du, Hemulen! Jag måste snart börja utforska gränserna för rödbetans potential känner jag. Tills dess lagar jag en enkel rödbetspytt (som för övrigt också dykt upp på ett par matbloggar och receptsidor sista tiden).

Kyckling med rödbetspytt och chèvrecrème, 2 port

4 rödbetor
3 potatisar
1 rejäl bit rotselleri
1 stor gul lök

2 kycklingfiléer
Timjan

100 g chèvre
2 dl turkisk youghurt
Salt
Svartpeppar

Salta och peppra kycklingfilén och krydda med torkad timjan. Stek i smör eller olja på bägge sidor tills den fått vacker färg. Låt gå färdigt i ugn, 150 grader, till innertemperatur 67 grader. Skala rödbetor, potatis och rotselleri. Tärna allt fint. Hacka löken. Stek grönsakerna i en blandning av olja och smör på medelvärme i ca 20 minuter eller tills allt är genomstekt och lagom i konsistensen. Salta och peppra. Mosa till sist chèvren och blanda med youghurten. Servera.

Hokuspokus-ost?

2006-12-18T16:57:00.001+01:00

Riter är religiösa former av ceremonier. Människan har i alla tider ägnat sig åt sådant även om man idag kanske inte talat om riter då det gäller ceremonier som t.ex. bröllop, begravningar och dylikt. Möjligen är för dessa ceremonier ordet "ritual" mera passande (wikipedia: fastställd ordning för en förättning). Också läkekonst har i forna tider ofta varit förknippat med riter, tro på övernaturliga fenomen och liknande. Det finns exempel där medicinalväxter skulle plockas vid precis rätt tidpunkt i måncykeln för att ha effekt och beskrivna kurer där det botande elixiret skulle innehålla exempelvis hårstrå från huvudet på en ungmö.

Bilden här bredvid visar en bit av osten Morbier. Innan den slank ner i min mage hade den färdats från Frankrike och närmare bestämt från just byn Morbier. Det speciella med Morbierosten är att bottenskiktet består av komjölk mjölkad på morgonen, ovanpå det ligger ett tunt skikt aska och högst upp ett tjockt skikt av kvällsmjölk från ko. På något sätt får mig detta faktum att associera till ovanstående riter och ritualer. Missförstå mig inte, osten är mycket mycket god. Hela biten åts raskt upp vilket väl bevisar att jag inte på något sätt klankar ner på ostens smak eller kvalitet. Men jag måste erkänna att jag ställer mig frågande till vilken betydelse morgon- respektive kvällsmjölkningen har för upplevelsen av osten. Det är klart det kittlar min matnördiga sida. Eller är det min matsnobbiga sida? Jag är ärligt talat osäker. Förfaller jag kanske till fascination för mystiken kring tillverkningsprocessen? Jag tror nästan det för ärligt talat så har jag inte kunnat skilja åt smaken från de olika skikten i blindtestning (ordnad här hemma under halvtaskigt kontrollerade former).

Är detta samma fenomen som att antikhandlarna värdesätter proveniens då de handlar med gamla saker? Eller är det mera likt de läkande örterna som ska plockas vid fullmåne? Är jag vidskeplig? Eller bara snobbig?

Städa med stil

2006-12-18T10:25:00.000+01:00

Jag har ingen aning om hur stilrena dessa disktrasor är efter två veckors användning, men helt klart är att de, åtminstone de första dagarna, gör det lite snyggare att diska och städa i köket. Form och design av Ulrika Elofsson. Risken är förstås att man bara vill torka upp spilld Ramlösa och liknande med de här snyggingarna, medan man torkar mjölk- och kaffefläckar med den där gamla ruggiga saken man gömt under diskbänken.

Livslång senap

2006-12-16T20:09:00.000+01:00

Julafton om en vecka. Herregud. Tänk om jag något år skulle kunna vara ute i god tid med klapparna. Tänk om jag något år inte skulle behöva åka ut den där svängen på själva julafton och kanske inte ens dagen innan. Men jag är oförbätterlig. Och julstämningen, hur ska den kunna infinna sig i åtta plusgrader och duggregn? Ryckte upp en maskros ur gräsmattan häromdagen förresten. Och här står jag och lagar äggcurry, då jag egentligen borde börja tänka på sillinläggningar, gravning av lax och huruvida jag ska försöka mig på min finska farmors recept på potatislåda till julafton. Och senapen förstås. I många år gick jag från senap till senap. Ibland sade det "klick" direkt då jag öppnade burken, men ofta blev förälskelsen kortvarig. Ofta var de inte tillräckligt söta. Eller så var de för veka. Nu har jag dock hittat min senap för livet. Receptet kommer från Skånska Senapssällskapet.

Det påminner mig förresten om min vän som för ett antal år sedan var ute på en båttur med sin dåvarande flickvän, hennes mamma och mammans nya pojkvän. Denne pojkvän hade i säkert 20 år levt som ungkarl men hade nu alltså åtagit sig att ordna med båtutflykt och korvgrillning ute på en ö. Min vän åt med god aptit och lade framför allt märke till den otroligt starka och goda smaken i senapen. Då han frågade vilken sorts senap det var fick han till svar att det var senap av märket X, vilket var ett av de vanligaste och mest ordinära fabrikaten. Han kunde inte tro att så var fallet utan sträckte sig efter senapsflaskan, som förvisso var av nämnda märke, men där han kunde läsa: "Bäst före augusti 1984".

Riktigt god whiskeysenap

½ dl Coleman´s senapspulver
½ dl vetemjöl
1 1/4 dl kokande vatten
1 krm salt
2 msk strösocker
2 msk brun farin
1 msk vitvinsvinäger
1 msk whiskey av valfri sort
1 msk vispgrädde

Blanda senapspulver och vetemjöl i en skål med en ballongvisp. Häll över det kokande vattnet och rör ihop till en smet (akta ögonen här, ångan från blandningen är som napalm). Tillsätt salt, socker, farin, vinäger och whiskey. Rör till sist ner gräddskvätten. Senapen blir ganska stark men kan göras lite lenare genom att öka mängden socker och grädde något.

Curry curry

2006-12-16T19:47:00.000+01:00

Har idag lagat och ätit Lisas goda äggcurry. För mig är det otroligt spännande att upptäcka nya kryddor och smaker och framför allt de många kombinationer som resulterar i helt olika matupplevelser. Först nu förstår jag till exempel att jag många gånger ätit mat där brunt senapsfrö stått för en stor del av smaksättningen. Och så är jag djupt inne i en korianderperiod. Och jag som borde börja tänka på julmaten.

Skåla nyttigt i år

2006-12-14T20:34:00.000+01:00

"I Hemulens kök" har nöjet att presentera det första avsnittet i utbildningsserien "Spännande produkter på apoteket". Och detta är ju en blogg som gör anspråk att ha fokus på mat, så vad passar bättre att inleda med än att ta en titt på vad Apoteket AB har att erbjuda inför de stundade helgerna. Eftersom det samtidigt är en familjeblogg som renderar googleträffar på sökningar som "mumin", "hemul" och (efter detta inlägg även) "muminmamman och alkohol" så har vi valt att utlämna en av de mest spännande julrelaterad produkterna, nämligen spiritus dilutus 70% (70%-ig etanol, ibland orättvist kallad läkarsprit). Möjligen återkommer det i ett senare, lösenordsskyddat, inlägg. Nu kör vi...

Jul på apoteket:

När du förbereder julen på traditionellt sätt, dvs tar turen till apoteket och fyller på förrådet med hemorrojdmedel (stillasittandet under julen är ett gissel) och Novalucol (neutraliserar snapsen), leta då samtidigt efter ett litet krus från Höganäs. Detta innehåller med stor sannolikhet Apotekets senap. Senapen är av en lätt grovkornig sort och klassas som medelsöt (sockerhalt 21,4%). I år är Höganäskruset av en lite högre och smalare form än tidigare år. Ett enkelt och gott sätt att få ännu ett statligt företag representerat på julbordet!

Nyår på apoteket:

Moët chandon. Veuve cliquot. Eller kanske en enklare cava. Har du också tröttnat på champagne vid tolvslaget? Tycker du att bolagets viner passar in dåligt i din i övrigt så hälsosamma livsstil? Apoteket AB har lösningen för dig. Den heter Malvitona. Malvitona är ett fruktigt äppelvin från det soliga Danmark. Knökat med nyttiga vitaminer dessutom. Får tiamin, pyridoxin och dexpantenol smaklökarna att vattnas? Inte? Men om jag istället säger vitamin B1, B6 och B5? Alkoholprocenten är 15.7 men till skillnad från bolaget så anger Apoteket alkoholhalten i viktprocent. Rör sig alltså om 19.6 vol%. 3.9% extra på köpet alltså! Tidningen Wine Spectator testade denna unga, men med potential späckade, nykomling och beskrev den ungefär så här: "En omedelbar och närmast chockerande sötma med ett påtagligt inslag av jäst och dy". Skåla nyttigare vid årets sista tolvslag. Kan du tänka dig ett bättre sätt att inleda det nya året på?

Tillfälligt avbrott

2006-12-13T22:45:00.000+01:00

Hemulen har förätit sig på blinier. Händer då och då. Har därför magont och tvingas ligga på rygg i gräset tills imorgon.

Jag är illa ute

2006-12-13T09:29:00.000+01:00

Hjälp! Jag ligger illa till med julklappsinköpen i år. Ingen som kan hjälpa mig med lite tips? Gäller barn i ålder 1-6 av bägge kön samt till vuxna. Schyssta då...

Brända av solen

2006-12-11T22:18:00.000+01:00

Det var Helena från Ragazze som presenterade oss för varandra första gången. Augusti visade verkligen upp sig från sin bästa sida den dagen. Kristallblå himmel. Lätta cirrusmoln skymtade långt borta vid horisonten. Hon hade följt med Helena ner från Stockholm, bara för att träffa mig. Självklart var jag lite nervös. Hon var vackrare än jag vågade hoppas. Hennes skönhet var av en sort som inte är helt lätt att beskriva. Huden var inte perfekt och slät. Nej, snarast tvärtom faktiskt. Mörk till färgen och rynkor hade hon. Men i mina ögon gav de henne karaktär och berättade samtidigt hennes livs historia - omständigheterna hade inte alltid varit varsamma mot henne. Exakt allt hon hade varit med om ville jag inte veta, men jag fick en känsla av att om hon inte hade kommit ut ur den miljön så hade hon idag bara varit en torr sorglig rest av sitt forna jag. Det som inte dödar härdar heter det. Stärker kanske. Och jag skulle senare komma att förstå exakt hur hennes erfarenheter hade berikat och utvecklat henne. För om hennes yttre var fängslande så gömde hennes inre hennes mest fantastiska egenskaper. "Vill du följa med mig hem?", frågade jag, måhända lite framfusigt. Jag inväntade inte hennes svar utan tog henne i handen och vi vandrade genom en grön somrig park på väg mot min bil. Jag höll henne som i en liten ask. Ville skydda henne från omvärlden. Från allt det farliga och smutsiga där ute. Barn lekte omkring oss och människor hade picnic på filtar i gräset. Om ni bara visste, tänkte jag där vi gick. Om ni bara visste...

Vi hade en underbar helg tillsammans. Fantastiska middagar. Sena kvällar med en flaska vin. Hon kom på besök flera gånger den hösten. Först i Helenas sällskap. Sedan ensam. Tiden då vi var i från varandra var tung. Jag försökte trösta mig med andra. Ibland träffade jag på någon som liknade henne, men det höll aldrig. Bleka kopior, det var vad de var.

Du underbara soltorkade oliv från Pierias Livs i Hötorgshallen....

Välkomna sa hon. Hej! Aha, där har vi mjölken - det var bra!

2006-12-11T22:04:00.000+01:00

En kvinnlig bekant till mig har skrivit en kokbok.

Välvårdad fisk med trevligt yttre söker sällskap. Svar till: "Kanske du och jag "

2006-12-10T20:40:00.000+01:00

Jag tycker det är svårt att variera sätten att laga till god fisk på. Om läsaren sitter på några bra paradnummer får han/hon gärna dela med sig av dem. Min torsk hamnar ofta i ugnen tillsammans med varierande sällskap. Svartrötter är till exempel ett mycket bra sällskap för torsk. Rostade späda blomkålsbuketter, palsternacka och morot ett kanske ännu bättre om säsongen är den rätta. Samtidigt är riktigt fin torsk så god i sig själv att det nästan är synd att krångla till det.

Ugnsbakad torskrygg i citrondoftande sällskap, 2 personer

2 bitar filé av torskrygg
6 små potatisar
Ett fänkålsstånd
10 körsbärstomater
En liten rödlök
ca 10 st cocktailkapris
En vitlöksklyfta
10 goda svarta oliver (jag använde de ljuvliga soltorkade)
Skal och saft av en halv citron
Olivolja
Salt
Svartpeppar

Salta torskbitarna ganska generöst och låt rimma i rumstemperatur i 1-2 timmar. Skölj därefter snabbt av dem i kallt vatten. Borsta potatisen men låt skalet sitta kvar. Dela potatisarna i 4 delar. Skiva fänkålen tunt. Halvera tomaterna. Skär rödlöken i små klyftor. Häll en skvätt olivolja i en ugnsfast form. Lägg i alla grönsakerna. Pressa en klyfta vitlök över. Tillsätt cocktailkapris och oliver. Skala med zestjärn av vackra girlanger av citronskal som får gå med i formen. Pressa över saften av en halv citron. Salta och peppra och vänd runt allt i olivoljan. Baka i ugnen i 250 grader, 25 minuter. Efter 10 minuter får torsken gå med i ugnen, ovanpå grönsakerna.

Min stackars torskbit överstektes något och blev därför lite torr på ytan, som syns på bilden. Ajjabajja. Inte göra så med oskyldig fisk! Ramlösa päron&citronmeliss dracks till maten. Mötte upp citrustonen i ugnsgrönsakerna på ett förvånande bra sätt.

Keep it simple, stupid!

2006-12-10T20:36:00.000+01:00

Syns det hur härligt glutenstinnt och segt detta helt vanliga lantbröd blev? Och hur knaprigt mörk skorpa det fick? Synd att brödet inte fick inmundigas med utsikt över medelhavet en vacker sensommarkväll. Jag hade nog överlevt det.

Dagen då jag fick en stjärna i Guide Semper

2006-12-09T20:41:00.000+01:00

Lisa Förare Winbladh har skrivit en alldeles lysande artikel i ICA-kuriren om barn och mat. Där skriver hon bland annat om det viktiga i att göra matstunden trevlig för alla deltagare och att, oavsett om man så serverar halvfabrikat, bemöda sig om att duka trevligt, kanske ha levande ljus och att lägga upp maten på ett trevligt sätt. Den artikeln innehåller en hel del tänkvärda tips.

Jag har tidigare skrivit om min oro för att utveckla någon form av allergi till följd av min rikliga exposition för köttfärs och pasta i olika former. Med, än en gång, sjuka och trötta barn plockades det fram ett paket kalvfärs från frysen idag. Kanske med Lisas artikel lite i bakhuvudet gjorde jag en sorts "spagetti bolognese möter shepards pie". Alltså en tomatbaserad köttfärssås med lite rotselleri och lök/morot som fick ett lock av potatismos och sedan gratinerades i ugnen. OK ingen kulinarisk högtid kanske, men i vart fall ett försök att ta sig upp och ut ur snabbmakaronträsket. Att försöka sälja in maten till de små genom att tillaga den i käcka portionsformar kändes som en snilleblixt. Resultatet blev som på bilden här under, för ögat helt ok alltså. Barnen åt som hästar. Men först efter att ha rört ihop det hela till en sorts puré och glatt konstaterat att det smakade precis som färdigköpt barnmat. Har svårt att bestämma mig för om detta var en framgång eller inte.

Vådan av att vara Westö

2006-12-09T20:09:00.000+01:00

Jag läste något väldigt glädjande häromdagen. En av mina absoluta favoritförfattare, Kjell Westö, har fått Finlandiapriset vilket får sägas vara Finlands motsvarighet till Augustpriset. "Äntligen!" utbrast jag, helt i Gert Fylkings anda (dock utan att vara klädd i rosa träningsdräkt). Westö tilldelas priset för sin senaste bok "Där vi en gång gått" vilken för övrigt just nu ligger här på bordet bredvid mig. Romanen är precis som hans tidigare böcker en imponerande berättelse om ett antal personers levnadsöden och hur dessa inflikas i varandra, men denna gång är handlingen förlagd till 1900-talets början. Än har jag inte läst ut boken och kan därför inte klämma ur mig ett slutbetyg. Däremot kan jag redan nu lyckönska alla som ännu inte läst vare sig "Drakarna över Helsingfors" eller "Vådan av att vara Skrake". Jag avundas er för att ni har kvar två så stora läsupplevelser! Westö själv kommenterar priset med att han var rädd att bli en litteraturens Juha Mieto eftersom han varit nominerad flera gånger tidigare. Mieto var ju han som fick stryk av Wassberg med en hundradels sekund och aldrig vann de riktigt stora titlarna.

Klicka här för att direkt lägga in en beställning på "Drakarna över Helsingfors" hos Adlibris (för futtiga 18 kronor, vilket skämt egentligen!). Perfekt att ha över julledigheten. En bekant till mig tycker att boken är i stil med "Underdog" av Torbjörn Flygt. Den boken står i hyllan här hemma men har ännu inte avverkats.

Hjälp! Glöggen kokar!

2006-12-08T21:27:00.000+01:00

Idag har jag äntligen fått smaka Blossa 06. Godtrogen som jag är trodde ju jag att man skulle kunna köpa årets utgåva av glöggen då glöggsäsongen börjat på allvar. Två veckor innan första advent visade sig dock vara för sent. Slutlevererad från Vin&sprit var beskedet. Genom kontakter står jag nu ändå med två vackert vita flaskor i min hand. Och med en del av innehållet i mitt blod. God tycker jag. Lingon och enbär var årets kryddning och det gav en smak som faktiskt var lite annorlunda.

Det är något märkligt med glögg. Drycken delar en egenskap med mjölk, nämligen den att inte koka, inte koka, och sedan (då man vänder ryggen till) koka som tusan. Lika tråkigt varje gång. Drycken som ligger bakom begrepp som "julstämning" och tomtens röda näsa förvandlas på ett ögonblick till hallonsaft. Eller? Tack och lov finns det folk som forskar i ämnen som berör gemene man. Jag tror att ni också kan läsa denna artikel från läkartidningen utan inloggning (meddela mig annars). Den visar att 5 minuters kokning av glögg sänker alkoholhalten från 14 till 5%. Slutsatsen är dock att tomten nog även i fortsättningen kommer att ha den där mysigt glansiga blicken trots att hans glögg kokat några sekunder.

Du och jag, skorpan

2006-12-08T09:00:00.000+01:00

I röd ringhörna, titelhållaren, Vätterns värsting, Grännas egen Mohammed Ali - GrännaKnäcke chokladbiscotti. I blå ringhörna, utmanaren från Sveriges trädgård, klart mindre meriterad än sin konkurrent men med en hel del amatörtitlar i bagaget och med rookiens hunger efter framgång - hemlagad mandelbiscotti.

Redan tidig i matchen såg man att "mandel", som han retfullt kallades av motståndaren, blev skärrad över professionaliteten med vilken mästaren uppträdde. Snygg påse med fyndig text inger viss respekt då man själv står och darrar på ett brunbränt bakpapper. Även precisionen med vilken chokladbiscottin var skuren imponerade stort. "Mandel" fick dock in ett par tidiga träffar på mästaren. Det var "konsistens" och "färg" där utmanaren tog hem två lite oväntade poäng. Chokladbiscottin var klart störd av motståndarens respektlöshet och tappade fokus och koncentration. "Mandel" var inte sen att utnyttja situationen och tog i snabb följd hem ytterligare några tekniska poäng för "nötinnehåll" och "fräschör". Fastän mästaren, i desperation nästan, mot slutet av matchen forcerade och vann "fyllighet" och med nöd och näppe "totalintryck förpackning/produkt" så var matchen avgjord.

Hela släkten var där.

Mandelbiscotti

200 g sötmandel
3 ägg
3 dl strösocker
1 krm salt
2 rågade tsk vaniljsocker
Rivet skal av en citron
1 tsk bakpulver
6-7 dl vetemjöl

Skålla och skala mandeln. Den ambitiöse rostar därefter mandeln 5 minuter i ugn, 200 grader, och låter dem sedan svalna. Den bekväme hoppar över detta steg. Vispa ihop socker, ägg, salt och vaniljsocker till ett poröst skum. Rör ner citronskal och mandeln. Blanda bakpulver och mjöl och rör sedan ner det i smeten. Forma en kladdig deg. Lyft ut den på ett mjölat bakbord och knåda ytterst kort till dess att degen känns jämn. Dela i tre delar och forma tre korvar, lika långa som den plåt du tänker grädda på. Grädda (på bakpapper) i 200 grader i 20-22 minuter. Skär genast upp bitar och låt svalna.

Mer fibrer? Hell no!

2006-12-07T21:20:00.000+01:00

Efter dinkeläventyret häromdagen signalerade hela min kropp fiberstrejk. Då kom denna lilla trevliga påse från GrännaKnäcke väl till pass. Sitter som en smäck till kaffet efter maten. Inom någon dag har jag tänkt att de ska få gå en rond mot mina hemlagade mandelbiscotti, så håll ögonen öppna. Jag tror vi kan se fram emot tuff match. Hemlagat möter proffsigt.

Befriande text på baksidan av påsen.

Ring så krälar vi

2006-12-06T23:00:00.000+01:00

"I Hemulens kök" kan stolt presentera sitt första önskeuppdrag. Som "Ring så spelar vi" ungefär, fast med mat. Kinna kikade in här på bloggen och undrade om recept på de goda karelska pirogerna hon ätit på finlandsbåten. Jag är ärad över att överhuvudtaget få frågan även om det ungefär är som om Gert Klötzke skulle fråga korvgubben på torget om hans åsikt om hur man bäst kokar en varmkorv. Hursomhelst. Jag vände mig till släktens överhuvud och oomtvistade auktoritet i pirogfrågor. Min farmor. Döm om min förvåning (och besvikelse) då det visade sig att hon inte bakat karelska piroger utifrån något särskilt recept på denna sida om vinterkriget. Beskrivningen blev mera av typen "gör en helt vanlig rågdeg...", "bara att fylla med gröten...", " de behöver inte gräddas särskilt länge". Efter att med hjälp av tabeller försökt översätta mängdangivelser som "lagom" och "inte för mycket" till deciliter och matskedar så kommer här receptet.

Karelska piroger, ett trettiotal

Grötfyllningen:
5 dl vatten
1 l mjölk
3 dl grötris
1 1/2 tsk salt

Degen:
2 dl vatten
1 tsk salt
3 dl fint rågmjöl
2½ dl vetemjöl

Fyllningen består alltså av en risgrynsgröt som kokas på vanligt sätt och sedan får svalna eller rentav kallna. Vissa rör ner ett ägg i gröten då den är klar. Knåda sedan ihop en rågdeg enligt ovan. Vattnet ska vara kallt. Tänk på att mjölmängderna jag skrivit är ungefärliga. Forma degen till en rulle av vilken du sedan skär "lagom" stora bitar. Dessa kavlas sedan ut på väl mjölat bakbord, mycket tunt, till oval form. Klicka ungefär en matsked gröt på mitten av degbiten och bred ut med en kniv. Vik till sist upp och vecka rågdegens kanter. En del av gröten ska dock fortfarande vara synlig. Grädda på plåt i 275 grader tills pirogerna fått vacker färg. Hur många minuter "inte särskilt länge" egentligen är lyckades jag dock inte räkna ut (farmor hälsar att då hon bodde i Karelen som liten penslade man pirogerna med smält smör direkt då de kom ut ur ugnen).

Servera med äggsmör, dvs hackat kokt ägg blandat med smör, salt och kanske lite peppar. Perfekta att frysa och tina upp vid behov. Gott till frukost inte minst. Låter det konstigt tycker ni? Jag ska själv prova receptet någon dag.

Ljud högt, o dyra ord!

2006-12-06T09:15:00.000+01:00

6:e december. Finlands nationaldag. Dags att traditionsenligt tända stearinljuset och placera det i fönstret. Gärna recitera någon dikt av Runeberg och plocka fram den där nationalkänslan som du fick i dig redan med modersmjölken (se fotnot 1). Och kanske laga en bit mat med fosterländsk touche. Karelsk stek. Eller pirog. Kanske lite HemoHes.

Finländarna är ett enkelt folk och maten därefter. Lämpligt därför med blinier på bovetemjöl som förrätt (se fotnot 2). Löjrom är ett klassiskt tillbehör men för att inte festligheterna ska ta orimliga proportioner får det bli en enkel anjovisröra istället. Till varmrätt borstjsoppa (jag får än en gång länka till Ragazzetjejerna). Ok, rysk mat säger vän av ordning. Besläktade matkulturer säger jag.

Fotnot 1: En modernare variant av nationaldagsfirande har rapporterats från delar av landet. Företeelsen verkar vara begränsad till den yngre generationen och består i huvudsak av att istället spela Nightwish på hög volym och rulla videobandet från finalen i hockey-VM 1995 om och om igen.

Fotnot 2: Den läsare som vill kunna tillgodoräkna sig poäng till studiecirkeln "Nyfiken på spannmål?" bör känna till att bovetemjöl på finska heter tattarijauho, dvs "tattarmjöl". Till skillnad från dinkel är bovetet inte släkt med vanligt brödvete, utan faktiskt en ört besläktad med rabarber. Glutenfritt således.

Blinier (boveteplättar), tja, kanske för 4 personer

ca 10-15 g jäst (ett kvarts paket)
2 ½ dl mjölk
1 ½ dl bovetemjöl
1 dl vetemjöl
¾ dl gräddfil
1 ägg
1 krm salt

Värm mjölken så att den blir ljummen. Lös jästen i mjölken och tillsätt sedan äggulan (spara vitan för böveln!), mjölet och gräddfilen. Salta. Låt jäsa 30-45 minuter. Under tiden vispar du äggvitan till ett hårt skum. Vänd ner det i smeten strax innan det är dags att steka. Värm sedan en blinipanna (eller plättlagg, eller rentav en vanlig stekpanna). Sätt i en generös klick smör och häll försiktigt ner smeten så att du får en blini av önskad form. Stek på bägge sidor och inte på för hög värme, blinierna verkar hålla höjden bättre om man steker dem lite försiktigt. Servera med anjovisröran och en klick smetana eller creme fraiche.

Enkel anjovisröra

2 kokta potatisar
2 små burkar anjovis (55g) eller en stor
4 msk finhackad rödlök
4 msk hackad dill

Tärna potatisen och blanda med hackade anjovisfiléer, rödlök och dill.

Hög på högrev, del 2

2006-12-05T14:00:00.000+01:00

Woohoo...veckans matnörd hos Lisa! Måste firas. Jag ger mig därför på ett försök till marockansk Tagine. Tagine är väl egentligen det toppiga lerkärl som man använder för att laga maten i men såvitt jag förstår används namnet också för grytor typ denna. Äntligen får jag dessutom tillfälle att göra reklam för styckningsdetaljen i mitt hjärta; högreven. Del ett i denna serie skrev jag under min korta karriär som pausfågel på Ragazze; Stifadon som också är ett utmärkt sätt att förvalta högreven på. Eftersom Max inte försökt att muta mig med sin Harissa (än) så gör jag istället en stark sås på sambal oelek, trots att jag vet att bytet av världsdel kan kännas lite abrupt. Receptet har jag någon gång i tiden snott från Allt om Mat.

Tagine, räcker till ett större sällskap

ca 1 kg högrev
4 gula lökar
2 zucchini
4 vitlöksklyftor
2 dl hackad bladpersilja
1 kruka koriander (eller ännu hellre en liten bukett från någon asiatisk butik)
3-4 cm färsk ingefära, riven
2 påsar saffran
3 tsk malen spiskummin
Ett knappt kryddmått cayennepeppar
2 burkar krossade tomater
½ dl soya (jag använde Kikkoman)
1 dl vatten
2 tsk salt
Olivolja
Svartpeppar

100g Sambal oelek

Gör så här:

Putsa köttet och skär det i bitar, 2-3 cm stora. Häll soyan över köttet och låt stå en stund (varför kan man fråga sig). Hacka vitlöken. Skär den gula löken i bitar, ungefär lika stora som köttet. Skär zucchinin i stavar. Hetta upp olivolja i en stor gryta. Fräs lök, vitlök och tillsätt därefter ingefära, saffran, spiskummin, cayenne och persilja och låt alltsammans gotta sig i oljan. Tillsätt sedan tomater, salt, köttet och sojan samt 1 dl vatten. Rör om och låt koka under lock i en timme. Tillsätt sedan hackad koriander och zucchinistavarna. Låt koka ytterligare 30 minuter eller tills köttet känns mört. Smaka vid behov av med salt och svartpeppar. Ta 1 dl spad från grytan och blanda med sambal oelek i en liten skål. Serveras vid sidan av grytan för den som önskar lite mera drag. Servera med couscous eller ris. Eller kanske bara ett gott bröd. Möjligen kan någon form av grönsaksalibi övervägas.

Tillägg: Har försökt retuschera bort Eldorados burktomater men misslyckats. Ja, jag erkänner. Det var Eldorados tomater i grytan.

Dinkeldags hos Hemulen

2006-12-04T17:18:00.000+01:00

I studiecirkeln "Nyfiken på spannmål?" har vi idag kommit fram till dinkel, eller speltvetet som det också heter. Dinkel är släkt med vårt vanliga brödvete men har en högre proteinhalt och GI-boomen de sista åren har sannolikt inneburit ett rejält uppsving för landets få dinkelodlare. Hildegard av Bingen (1098-1179, universalgeni som var läkare, predikant, konstnär, poet, kompositör och som för övrigt helgonförklarades av påven Johannes Paulus 1979) fattade dock tidigt att dinkel rockade fett och skall ha sagt: "The spelt is the best of grains. It is rich and nourishing and milder than other grain. It produces a strong body and healthy blood to those who eat it and it makes the spirit of man light and cheerful".

Denna påse med dinkelpasta från Kung Markatta gjorde mig sällskap hem från affären häromdagen. För att kunna göra en bra bedömning av dess kvalitet fick den sällskap av en av mina favoriter bland pastasåser. Dinkelpastan har i okokt form ett utseende som påminner om torra kvistar från förra årets julgran. Under kokningens gång genomgår den en metamorfos och antar en mera skosnörelik form. Smaken ligger någonstans däremellan. Den känns oerhört fiberrik och nyttig. Präktig faktiskt. Sammantaget fick den dock ett svalt mottagande av mina, i vanliga fall, pastaentusiatiska smaklökar.

Prova gärna auberginesåsen. Den kommer att göra dig "light and cheerful" oavsett vilken pastasort du väljer som tillbehör.

Dinkelpasta med tomat och aubergine, 3-4 portioner

2 medelstora auberginer
3 vitlöksklyftor
1 torkad chilifrukt (färsk funkar säkert också)
5 msk grovt hackad bladpersilja
2 burkar konserverade hela tomater (för den ambitiöse kan en hemlagad tomatsås varmt rekommenderas, t.ex Ilvas goda)
1 tsk socker
Salt
Olivolja
Parmesanost till serveringen

Gör så här:

Finhacka vitlöken. Hetta upp olivolja i en gryta/panna och fräs hastigt vitlök, persilja och söndersmulad chili. Tillsätt tomaterna och dela dem grovt med en slev. Låt sedan det hela sjuda under lock i 20 minuter. Under tiden skivar du auberginen fint och radar prydligt upp skivorna på hushållspapper. Salta skivorna och låt dem vätska ur ca 15 minuter. Torka sedan av dem och stek dem raskt i olivolja. Ta av tomatsåsen från plattan och tillsätt sockret. Rör sedan försiktigt ner den stekta auberginen i grytan. Smaka vid behov av med salt och svartpeppar. Flaga eller riv parmesan till serveringen.

Tack Lillemor Månsson i Örkelljunga

2006-12-04T10:30:00.000+01:00

Gitto har rekommenderat den här boken för mig men den verkar tyvärr vara slut på förlaget. Jag tittade därför in på Kristianstad Bokhandel. "En riktig bokhandel" står det på skylten och jag kan bara hålla med. Underbart att handla i en bokhandel där personalen är så kunnig och intresserad. Hittills har de i princip alltid läst den bok jag varit ute efter (nej, jag har inte alltid varit ute efter samma bok, dumskallar). Vilket antingen säger något om min förutsägbara smak eller bekräftar min bild av dem som perfekta för sitt jobb. Nåväl, inte ens Kristianstad Bokhandel kan förstås göra så mycket åt att boken är slut på förlaget så jag tassade vidare till ett lika utmärkt antikvariat längre ner på gatan där jag hittade ett exemplar som, av försättsbladet att döma, någon gång i tiden tillhört Lillemor Månsson i Örkelljunga. Lillemor verkar inte ha varit särskilt mild i sin behandling av boken men jag är glad ändå.

Nezeril för själen

2006-12-03T18:15:00.000+01:00

Idag har jag varit ute och vimlat hela dagen, officiellt för att handla julklappar. Några julklappar blev det dock inte men däremot en hel del saker till mig själv. Jag kommer att återkomma vid senare tillfälle med rapport om några av de godsaker som gjorde mig sällskap hem. Som så ofta förr stod jag sedan där i köket med en uppsjö goda saker vilka var snudd på omöjliga att kombinera till en middag. Så idag fick min frys bestämma vad jag skulle äta och då blev det denna thailändska soppa. Finns säkert godare varianter på den men denna är enkel och snabb.

Lisa har ju lärt ut allt som är värt att veta om umami, den femte grundsmaken. I den här soppan finns tre bärare av umami; buljongen, räkpastan och fisksåsen. Det i kombination med chilins styrka och kaffirlimebladens friskhet gör resultatet till en sorts nässpray för kropp och själ.

Tom Kha Gai, 2-3 portioner

400g kokosmjölk (jag vägde mig häromdagen och valde således light-varianten)
300g kycklingfilé
8 st champinjoner
ca 3 cm galangarot
4 kaffirlimeblad
4-5 små gröna thailändska chilifrukter
Citrongräs, en stjälk
1 msk saft av lime
3 dl kycklingbuljong
2 msk fisksås
½ msk räkpasta
2 tomater, klyftade, alternativt en ask körsbärstomater

Skiva galangan, banka citrongräset lätt och skär det sedan i bitar. Blanda kokosmjölk, buljong, galanga, citrongräs, limeblad, limesaft, räkpasta, fisksås och chilifrukter och låt koka i ca 10 minuter. Tillsätt sedan kycklingfilén, skuren i bitar och låt koka ytterligare 5 minuter eller tills kycklingen verkar färdig. Tillsätt sedan tomaterna i klyftor och champinjonerna delade i bitar. Låt bli varmt. Smaka av vid behov. I vissa recept på soppan ingår socker och känner man för det kan man förstås gärna smaka av med detta. Den som vill ha en starkare soppa krossar bara chilin mot kanten av tallriken och vips!

Många strängar på sin lyra

2006-12-03T16:33:00.000+01:00

Jag har tydligen underskattat vissa av Idol-deltagarna.

Bloggupptäckter

2006-12-03T16:20:00.000+01:00

Ett dygn i bloggosfären och tre saker står redan klart för mig:

1. Jag kommer att behöva gå ner i arbetstid.
2. Jag kommer att ruinera mig.
3. Jag kommer att gå upp i vikt.

Glöm aldrig den 2:a december

2006-12-02T19:45:00.000+01:00

Efter att ha haft barnen hos mig de senaste dagarna genomgick jag en inre kris på ICA idag. Köttfärs. Denna köttfärs. Gud så trött jag är på den. Och i samma ögonblick beslöt jag mig för att den 2:a december för alltid skall vara en köttfärsfri dag i mitt kök. Glad, ja närmast lite exalterad, handlade jag lite Bresaola åt mig. En bit Manchego. Lite finoliver (OK inte som Pierias oliver i Hötorgshallen men ändå). Till det en enkel bönsallad enligt nedan och ett (läs: tre) glas vin (Tamari malbec, Argentina, 73kr).

Enkel bönsallad

2 burkar bönor av valfri sort (jag valde borlottibönor och kikärter)
1 liten rödlök
2 vitlöksklyftor
Bladpersilja
ca 3 msk god olivolja (jag valde Fontanas goda Kalamataolja)
ca 2 msk god balsamvinäger (jag valde Zetas Aceto Balsamico di Modena Riserva)
Salt efter smak
Nymalen svartpeppar från kvarn

Gör så här:
Skölj bönorna i durkslag. Häll över i en stor skål. Tillsätt hackad rödlök, pressade vitlöksklyftor, grovt hackad persilja, olja och vinäger. Salta och peppra efter smak. Låt gärna salladen stå några timmar så får den en rikare smak. Fungerar i bufféer och som tillbehör till allehanda läckerheter.

(I väntan på min nya digitalkamera kommer mina bilder att se ut så här, mobilkamerakvalitet)

Kshocolat kshock!

2006-12-02T16:17:00.000+01:00

Oboy! Denna av många älskade dryck. Barnens favorit som många bär med sig även in i vuxenlivets skafferier. Personligen är det först nu då jag har barn som Oboyburken gjort en comeback i köket här hemma. Min mamma var ingen virutous vid spisen men hon envisades med att varm choklad gjord på riktig kakao var godare än varm Oboy. Tack mamma! Du hade rätt. Då och nu. Jag har övertagit hennes neokonservativa hållning i denna fråga men har, så klart, tvingats kapitulera inför de små som, precis som jag då jag var liten, föredrar halvfabrikatet.

Idag har jag upptäckt Kshocolat! Denna skotska chokladtillverkare har till mänskligheten givit bland annat "Drinking chocolate 69%". Mörk choklad i pelletsform gjord för att blanda i varm mjölk. "Oboy!" var den oöverlagda interjektion som passerade mina läppar efter den första klunken. Och då i ordets ursprungliga bemärkelse, inte i Marabous tolkning. En riktig nära-chokladen-upplevelse.

Så, efter julshoppingen; gå hem och sätt er i soffan med den där boken som ni så gärna ville ha att ni inte vågade förlita er till jultomten. Koka upp mjölk, blanda i några teskedar. Och njut. Eller som det står på förpackningen: "Pure indulgence".

Om någon av er kommer över låten "Oboy" med Riltons vänner så lyssna! Det är en imponerande tonsättning av den finska texten på Oboypaketen. På deras hemsida finns ett potpourri under rubriken "skivor", "kompis" och sedan "lyssna" där låten ingår.

Med doft av lingonris

2006-11-26T22:29:00.000+01:00

Har ni druckit någon av de nya smakerna från Ramlösa? Vattnet som i min mun alltid haft en plats på den främsta (tand)raden har nu kommit med ytterligare två smaksatta sorter. Vi som just hade vant oss vid Granatäpple, Skogshallon och Lime/Citron . Den som i Skogshallon kände en doft av barndomens promenader eller lek i skogen kan nu toppa upplevelsen med Ramlösa Lingon/Lime. Jag har svårt att bestämma mig om den smakar mest lingon eller lime. Tror det betyder att smaken är välbalanserad. Och god. Jag var ganska såld på Skogshallonvarianten då den kom men tycker kanske ändå att smaksättningen blir lite för dominerande efter ett par glas. Dessutom går den inte ihop med vilken mat som helst. Lingon/Lime har en mera diskret smaksättning och kommer definitivt att åter hamna i kundvagnen då jag handlar.

Päron och citronmeliss är också en lovande kombination som ännu inte nått mina smaklökar.

(bilden kommer från Carlsberg Sverige)

Here I go on my own

2006-11-26T20:16:00.000+01:00

Jahaja. Så ensamt det var här. Hallå!?!? Var är ni alla? Jag, den ständige parasiten på andra bloggar, ska nu alltså ha mitt eget tillhåll på det stora nätet. Har ju blivit pushad av ganska många nu. Ragazzetjejerna. Xtian. Max. Gitto. Och nu sist Lisa som skrev att "Nu kommer snart Oskar börja". Men vad ska jag skriva om då? Vad är mina passioner? Vilka tankar behöver jag få ur mig? Och vad ska bloggen heta? "Fumliga pappan" kanske. Eller "Hög på Högrev". "En kille i köket" lät för dystert. Kommer att skriva om allt som faller mig in. Ganska ofta faller mat mig in. Ibland kommer jag att kanske att berätta något från mitt jobb. En svensk "Frasier"? Möjligt.

Välkommen hit vem du än är. Gör mig sällskap då jag flyger iväg på darriga vingar.