Salvia och citron i mitt kök

Laga Lätt är en tidning jag bara sneglat på lite grann då jag stått i kassakön på ICA. Jag har inte förstått om den handlar om mat som är lättlagad eller om det åsyftas mat för oss som behöver skärpa till oss lite grann inför Beach 07. Hursomhelst lät jag tanke gå till handling där i ICA-kön häromdagen: ett exemplar av tidningen hamnade i min kundvagn. Lite fånigt tyckte säkert kassörskan och mina vänner medkunderna eftersom kundvagnen i övrigt bara innehöll en kålrot, ett paket knäckebröd och en liter mjölk. Men men, de skulle bara veta (att mannen med kålroten till vardags frotterar sig med gräddan av Sveriges matbloggare, mooahahaaa!). I denna tidning fanns en drös recept, varav jag redan provat ett - chilispagetti men citron och kapris. Idén är att i olivolja fräsa strimlad chili, citroncest, kapris, vitlök som sedan smaksätts med citronsaft, peppar och salt. I denna fräs rör man sedan ner nykokt spagetti och severar t.ex. till en stekt eller grillad kycklingfilé med smak av citron och rosmarin. Gott. En idé som jag också snodde från Laga Lätt var en pizza där man istället för en standardmässig tomatsås använder smaksatt creme fraiche (vitlök och peppar) som grund i fyllningen. Jag gjorde inte pizzan precis som i tidningen utan valde istället att fylla min pizza med västerbottenost, rödlök och körsbärstomater. Då den kom ut ur ugnen garnerade jag den med prosciutto och blad av färsk salvia.

Trevlig tidning, kort och framför allt gott. För övrigt berättar de också om Jim Laheys knådfria bröd i det här numret. Och nästa nummer lär innehålla ett riktigt superreportage!

The casserole that dare not speak its name

Så god den blev, grytan på lamm som jag lagade häromdagen. Men vilket lands matlagningstradition gjorde den egentligen anspråk på att vilja likna? Jag vet inte, men jag förstår mer och mer att färsk koriander verkligen behöver sällskap av syra, sötma och hetta för att blomma ut i sin fulla prakt. Och vilken trevlig sötma några torkade katrinplommon kan ge utan att hela rätten för den skull blir för lik mormors gamla söndagsspecial, fläskkarré med plommon. Jag har inget detaljerat recept att delge, frågan är om jag ens kan upprepa den med samma resultat. Men jag tog ett par skivor lammstek som jag hittade i min matbutik, delade dem i mindre bitar och lät dem gå ner i den heta olivoljan, med märgpipa och allt. Köttet fick sedan sällskap av tunna klyftor av rödlök och fint hackad färsk ingefära, rikligt med torkad spiskummin, gurkmeja och lite cayenne. Jag klippte också i rikligt med färsk koriander, hackade ett par gamla torra katrinplommon som jag hittade i skåpet och sedan tillsatte jag några få deciliter vatten och lite köttfond. Efter en timmes kokning gick skivad fänkål ner i grytan. Efter ytterligare en kvart och lite avsmakning med salt och råsocker var det klart. Oh, färska koriander, jag sjunger ditt lov.

Surkart, det är jag

För inte så länge sedan köpte jag kimchi från Tistelvind, familjeföretaget från Östergötland som specialiserat sig på mjölksyrning av grönsaker. Jag tyckte den var riktigt god även om Elin därefter har rackat ner på den litegrann. Tydligen är den ingen hit att blanda med creme fraiche åtminstone. Idag stod jag där igen, framför hyllan i kyldisken och kikade på de fina burkarna från Tistelvind (vad i hela fridens namn är en tistelvind?). Hur sugen jag än var så hoppade jag över de mjölksyrade gurkorna (som säkert är hur goda som helst) och köpte istället en burk syrade morötter. Första provsmakningen gav betyget klart godkänt men jag får återkomma med en mera detaljerad recension senare.

OK, inser att namnet nog kommer från boken Flicka i tistelvind (Das Mädchen im Distelwind) av Walther Matthias Diggelmann.

Du och jag skorpan, del 3

Varför bakar jag och bloggar om biscotti så ofta? Kanske för att jag egentligen inte är någon kak-kille och för att jag egentligen bara anser mig någorlunda bra på att laga mat och baka matbröd. Men biscotti är kanske undantaget. Det är inte en kaka i ordets riktiga bemärkelse utan mera en sorts litet tilltugg till kaffe. Och kaffe, det är däremot min grej. Mandelbiscotti har jag bloggat om tidigare. Och så har jag också provar Gittos variant med hasselnötter och choklad. Här följer nu en ännu mer chokladhaltig version som inte alls blev dum.


Chokladbiscotti med rostade hasselnötter

100 g mörk choklad av schysst kvalitet
3 ägg
2½ dl ljust muscovadosocker
4 rågade msk kakao
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
1 msk kallt kaffe
150 g hasselnötskärnor

Rosta hasselnötterna i en långpanna på 200 grader i ca 7 minuter. Lägg dem i en kökshandduk och "rulla" dem tills skalet lossnat. Vispa äggen tills de blir fluffiga. Tillsätt sockret och vispa lite till. Hacka nötterna och chokladen grovt och tillsätt dem till äggblandningen. Tillsätt övriga ingredienser och till sist mjölet. Knåda tills en jämn deg åstadkommits. Dela degen i tre delar och gör tre långa korvar som läggs på bakpapper på en plåt (folk med tendens till sjuka associationer kan här få se sin fantasi rusa iväg, men jag lovar, det blir gott ändå). Grädda i 150 grader i 35 minuter. Ta ut plåten och dela längderna i små skorpor med en vass kniv. Sänk ugnsvärmen till 50 grader. Låt skorporna torka i 30-45 minuter i ugnen. Låt ugnsluckan stå på glänt, ev. med hjälp av en smörkniv eller likande som håller upp den.

Huruvida muscovadosockret verkligen tillför något till skorporna eller om det mest är ett uttryck för ingrediensonani vet jag inte. Detta var hursomhelst sättet jag gjorde dem på.

Kejsarens gamla kläder duger bra

Rostbiffen sattes in alldeles för sent i ugnen. Och den hade definitivt inte hunnit tina sedan jag tog ut den ur frysen. Ajdå. Middag kl 23.00 alternativt ändrade middagsplaner. Det blev det senare alternativet. Jag har, hör och häpna, aldrig provat att laga egen Ceasarsallad. Samtidigt är jag löjligt förtjust i denna maträtt och äter den så ofta jag bara får tillfälle. Idag skedde det. Jägarbacon hade jag hemma. Krutongerna fuskade jag med och köpte färdiga. Sardeller och romansallad och sedan var det bara att köra igång. Det måste finnas otaliga recept på ceasarsallad. Mitt var knappast det bästa men helt klart godkänt.

Kvittenkvitter

Sötsaker. Har aldrig varit min grej. Jag plockade alltid ut de svarta godisarna ur vingummiburken. Chips och djungelvrål var min melodi. Ibland har jag funderat på om jag har Addisons sjukdom, därav saltsuget. Nåväl, marmelad har av samma orsak sällan hamnat i min kundvagn på Hemköp. Ett undantag, ska jag erkänna, har av och till varit marmelad på hallon och rabarber från Den Gamle Fabrik. Ett legitimt sätt ha sylt på ditt rostade bröd. Förrutom denna danska frukostsötsak finns det ytterligare en marmelad som jag kan se en plats för i mitt skafferi och det är St.Dalfours trevliga burkar. Utan tillsatt socker har de en lagom sötma som gör att de då och då syns på ostbrickor hemma hos mig. Den med fikon i synnerhet.

Igår provade jag ett annat sött tillbehör till ost, ett tillbehör som definitivt kommer att få följa med hem från butiken igen. Carne de membrillo heter på svenska kvittenbröd och är ett mellanting av marmelad och gelé. Huvudingrediensen är kvittenfrukt. Kvitten är ett lövträd som åtminstone tidigare var rätt vanligt även i Sverige. Frukten är lik ett äpple men har en träig smak och kan därför inte ätas färsk. Däremot kan den med fördel kokas till mos eller till just kvittenbröd. Gårdagens bricka med ostar innehöll bl.a. cabrales och manchego. Och jag kan intyga att kvittenbrödet och manchegon gick väldigt bra ihop. De blev förtjusta i varandra redan vid första presentationen och sågs sedan tillsammans hela kvällen. Jag har lovat att sammanföra dem igen.

Space fruit

Idag lagade jag fisksoppa och till efterrätt Gino. Inte alls dumt faktiskt. Blandad frukt med riven vit choklad ovanpå som får gå i ugnen en liten stund. Dagens Gino innehöll jordgubbar, kiwi, päron, lite banan och sedan denna lustiga frukt som syns på bilden nedan. Har någon av er provat den? Drakfrukt är tydligen namnet. Den ser snarast ut som något från en science fiction-film och jag vågade inte vända ryggen till den av rädsla för att den skulle attackera mig bakifrån och suga ut min hjärna genom ett av sina känselspröt. Tack och lov skedde det aldrig. Tror jag.